Alltsammans börjar med att lyftkranen slår ett hål i konstruktionen på scenen med ett fruktansvärt brak. Och som gubbarna ur lådan dyker Angus Young, Malcolm Young, Brian Johnson, Cliff Williams och Phil Rudd upp på scenen. Det resulterar i två timmar av raka rör. Så raka rör som du endast kan drömma om.
Det kunde vi räkna med. Men ingen kunde räkna med att AC/DC, de obotliga traditionalisterna, skulle överraska oss. Men just det hände.
När trummisen Phil Rudd och bassisten Cliff Williams anger tempot i den tunga "Dog Eat Dog" förstår publiken först ingenting. Är dettta möjligt? "Dog Eat Dog"? En låt som inte torde ha uppförts live sedan 1979 är plötsligt med igen. För vilket annat band som helst vore det här ett naturligt sätt att variera, men vi talar inte om ett vanligt band. Och när vi dessutom serveras "Girls Got Rhytm" är sensationen ett faktum. AC/DC har ändrat på sin repertoar!
AC/DC söker sina rötter. Nu är skivorna mellan 1983 och 1990 nästan helt bortlämnade och istället är det riktigt nytt och riktigt gammalt material som gäller. Kanske nygamla trummisen Phil Rudd har ett finger med i spelet. Under tisdagens konsert tvingades han spela endast en låt - "Thunderstruck" - som han inte själv medverkat i under originalinspelningen.
Det blir mera boogie och blues ("Boogie Man", "Rock ´n´ Roll Ain´t Noise Pollution) och mindre klassisk 80-tals hårdrock ("Fire Your Guns", "Shake Your Foundations").
Kombinera det med en striktare scenografi utan onödigt trams och sanningen börjar komma fram: AC/DC har funnit sina rötter.
Visst finns tillbehören och showen fortfarande kvar. Klockan i Hells Bells, kanonerna i "For Those...", videoskärmen, men allt det känns motiverat, nästan nödvändigt.
Vokalisten Brian Johnson är i bättre fysisk form än någonsin. Han har bantat, han rör sig som aldrig förr och han skrattar. Han älskar vad han sysslar med. Och för första gången har Johnson fått, eller tagit, en roll på scenen som nästan motsvarar den självklara fronfiguren Angus Youngs. Johnson röst må vara oåterkalleligt förstörd men den håller för det som AC/DC 1996 bjuder på: Ett oslipat rock ´n´ roll-paket. Och efter sexton år som AC/DC-vokalist finns det ingen som skulle klara det bättre. Knappast ens Bon Scott.
Och längst bakom sitter nygamla trummisen Phil Rudd och myser. Han röker konstant, har fått brillor men hans budskap är obevekligt: "Jag är AC/DC:s sanna trummmis".
Angus Youngs ben är kanske styvare än tidigare men publiken är överseende. Varje gitarryl möts av ett uppskattande rop och när den osannolika hjälten visar rumpan (som hastigast) vill glädjen (!) inte få ett slut. Publiken älskar dessa fula gubbar som inte tar sig själva på allvar.
Under konserten såg jag två saker jag aldrig sett förut.
Jag såg en man som sov. Du läste rätt. Han sov.
Och på annat håll såg jag en femårig pojke dansa från inledande "Back In Black" till sista kanonsalvan. Det måste vara den yngsta AC/DC-diggaren jag någonsin sett. Pappan hade lyckligtvis försett honom med präktiga öronskydd och därmed blev arvet från 1970-talet tillgängligt för sonen.
Det är förstås lite motsägelsefullt att en sover och en annan dansar. Men var övertygad om en sak: Den sovande mannen var den ensammaste mannen på tisdag kväll. Alla de andra 8000 i publiken förenades i en allsång som torde ha överträffat motsvarande insatser i Ishallen under tidigare år. "The Jack" och "TNT" lockar fram gaphalsen i vem som helst och kommer att göra det igen, vid behov, i morgon om fem år eller om tio år. Vi talar om sanna rockklassiker.