Samarbetsförhandlingar. Stress som aldrig tar slut. För mycket jobb. Utvägen blir för många journalister ett bokprojekt. Och en bok leder lätt till nästa.
”Vi har två timmar. Sen ska jag efter barnen.”
Maija Hurme tar emot i sitt hem i Hertonäs i Helsingfors. Det är där vid fönstret, vid det där lilla bordet, som hon tecknar. Och det är här, just nu, som figuren Ivar får sin form. Det är killen som när det är jobbigt på dagis förvandlas till en arg superhjälte, en fladdermus.
”Det blir en fristående fortsättning på vår första bok", förklarar Hurme entusiastiskt.
Första boken, ”Under täcket”, utkom 2012 på Schildts & Söderströms. Hon tecknade medan hennes man skrev, precis som i den nya boken som utkommer nästa år.
Men Hurme siktar på utveckling. Hon ska i framtiden både skriva och illustrera själv, därför går hon på kursen ”Bilderböcker för barn” på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Drömmen är att under det närmaste året dessutom skriva två andra manus, lära sig grunderna i hur man gör barnboksappar, etablera kontakter, delta i utställningar i Ekenäs och Frankfurt...
Stopp! Hur kan en fast anställd layoutjournalist och infografiker på Hbl hinna med allt det här?
Svaret är de två magiska orden som många journalister drömmer om i dag: Tjänsteledigt och i bästa fall arbetsstipendium.
Det kan vara romaner eller intervjuböcker. Antologier eller (i sällsynta fall) reportage. Finlandssvenska journalister syns verkligen i den finlandssvenska bokutgivningen. Men varför lockar det att ta paus från rutinjobbet?
”Jag har nu varit sju år på KSF Media och senast på Hbl+. Det har varit spännande, tungt, jobbigt och fantastiskt. Men nu fick jag möjligheten att pröva vingarna, att göra något jag verkligen brinner för.”
Arbetsstipendiet från Svenska kulturfonden innebär att hon går ner i lön. Ett år framåt kan hon räkna med ca 1400 e i månaden.
”För min första bok fick jag en royalty som motsvarade typ en och en halv veckas lön på Hbl.”
Pengar är alltså inte drivkraften utan Hurme påpekar att barnböcker är den första litteraturen och bildkonsten som barn konfronteras med, och därför är barnboken viktig.
”I dag finns mycket skräp, som hafsigt översatt och billig prinsessalitteratur som baserar sig på animerade tv-serier.”
Före Hbl hann 37-åriga Hurme, hemma i Maxmo, jobba på Studentbladet, Borgåbladet och Citylehti. Ser man på arbetslivet handlar stipendiet om omväxling, inte om att hoppa av. Hon ska nämligen tillbaka till Hbl, ”om mitt arbete finns kvar”.
”Men jag mår bra av det här året, jag utvecklas, jag blir en bättre illustratör. Jag är helt enkelt lycklig i min vardag. Och jag tror också arbetsgivaren ser värdet i att vi journalister publicerar böcker.”
Än pressen att få ihop en bok då?
”Press? Jag har haft mera press på mig på Hbl där det gällde att publicera ett digitalt magasin en gång i veckan.”
Telefonen ringer. Mannen undrar om hon kan fixa barnen i dag.
Han tror tydligen att jag har hur mycket tid som helst, mumlar Hurme och småler.
"Men det stämmer inte alls. Jag jobbar för fullt. Skillnaden är att jag inte längre behöver stjäla tid av familjen och jobba med det jag brinner för på kvällarna och på natten. Nu är det vanlig arbetstid som gäller.”
BOLD INTRO
Det är vitt och modernt. Långbord med maccar. Avslappnat. Kenneth Nars träffar mig på en reklambyrå i Kronohagen i Helsingfors där hans fru är VD. Här tillbringar han ungefär halva sin arbetstid och jobbar på gemensamma bokprojekt med teamet från byrån.
Nars är historikern som först var journalist på FNB och sedan inforedaktör på Yle, bara för att sedan hoppa av. Han hade hittat sin nisch. Och den nischen var väl tajmad: mat.
”Mitt jobb på Yle kändes mera som ett flöde, som att skrapa på ytan. Så jag började höra mig för om det fanns intresse på Yle och tidningarna för frilansinslag kring mat.”
Det fanns det och år 2008 dök han in i frilansarens frihet – och dess oändliga utmaningar.
Tre böcker senare är Nars i dag Svenskfinlands mest etablerade matskribent, vars böcker alltid utkommit både på finska och svenska. Han är en gång i veckan med i Min morgon, han recenserar krogar, han skriver böcker. Men det där med böcker var aldrig en plan från början. Bara en vag dröm.
”Min kunskap om bokutgivning var nära noll. Men jag visste att om jag ska göra det så ska jag göra det på eget förlag.”
Den vägen föddes boken ”Åländsk matguide” (2009) kring kockkändisen Michael Björklund. Narss namn syns visserligen inte på omslaget, även om det är han som skrivit texterna i boken. Men Nars tar ingen stress...
”Idag skulle jag nog sätta mitt namn på omslaget”, småler han.
Genom ett samarbete med ett annat tungt kocknamn, Hans Välimäki, föddes så småningom nästa bok, den här gången var temat fransk bistromat. Nu blev det på Wsoy, men stort förlag betyder alltid många viljor. Alltför många, om man får tro Nars.
”Det blir lätt en trög process där den kreativa nivån inte är särskilt hög. Alla förslag måste manglas igenom flera instanser, och den som har helhetsansvaret, chefen, är antagligen inte den som vet mest om mat”, formulerar han.
TV-serien ”Mat så in i Norden” ledde i slutet av 2012 till nästa samarbete med Björklund, då boken med samma namn utkom. I dag driver Nars verksamheten via sitt eget förlag, Ramson Publishing. Men ingen ska inbilla sig att det går att luta sig bakåt och se hur pengarna strömmar in. Det gäller att fortsätta skapa kontakter – det är något Nars upprepar flera gånger – och att sälja in frilansinslag.
Mat ligger alltså i tiden, men hur kommer det sig att såpass få journalister ger ut klassisk journalistik i bokform?
”Antagligen är det helt enkelt intresset som är för litet. Mig ger det glädje om jag kan bidra till att barnfamiljer äter bättre och att respekten för våra mattraditioner ökar.”
Mat, ja. Med två företagare i familjen, hur hinner de med två barn och vardagen?
”Nå, av praktiska skäl blir det oftast jag som lagar middagen ... men vi äter helt vanlig mat hemma”, inflikar han. Men visst medger Nars att vardagen som företagare, frilansare, författare och farsa kan vara splittrad. Få dagar är varandra lik.
”Min verksamhet är inte bekymmersfri, men jag har en frihet som jag tycker om och som många kallar en lyx. Visst avundas jag andra som får regelbunden lön också på sommaren ... men å andra sidan har de kanske aldrig gjort det de verkligen vill.”