Detta är en mer omfattande version av de tidigare publicerade texterna, med flera detaljer och citat.
Uppdatering 2.11.2010. Källor insatta längst ner i artikeln.
År 1984 smällde det till: Lemminkäinens tempel finns i Sibbo! Alla världens språk härstammar från svenska och finska (ruut-kieli och vaan-kieli)! Nyland är centrum för världsalltet … Visst är Bocksagan fantastisk.
Den avslöjades för världen av mannen som är känd som Ior Bock.
Men vem i fridens namn är denne skäggige guru egentligen?
Eller korrektare uttryckt: Vem är Bror Holger Svedlin?
Det är en bra fråga. För egentligen är Holgers saga mera otrolig än självaste Bocksagan. Sann är den i alla fall.
Här skulle Tors hammare eller Väinämöinens kniv komma väl till pass. Med den skulle man hugga och skära sig igenom ganjaröken i denna dunkla tambur i Munksnäs i Helsingfors, för att sedan komma in i ett vardagsrum upplyst av endast sju brinnande stearinljus och ett golv täckt av indiska mattor, för att slutligen skymta det stripiga vita håret, det gula skägget och den nakna huden hos Ior Bock sittande i lotusställning på golvet.
Han upprättar omedelbart ögonkontakt genom dimman, han borrar in sin blick, och börjar sedan förkunna med stillsam och monoton röst i tre långa timmar.
- A - aser, B-borg, C-skära, D-di, E-ek …
Ja, det tar inte många minuter innan Ior som svar på en uppenbarligen besvärlig fråga rabblar upp sitt mantra, grunden för det uråldriga alfabetet och ljudsystemet, det som hela Bock-sagan bygger på och som det skrivits böcker och otaliga tidningsartiklar om.
- … F - Freja, G - grund, H - hel …
För så där är det. Han svarar sällan direkt på frågor utan kastar sig istället in i långa till synes meningslösa sidospår, eller så får han en plötslig och teatralisk hostattack. Han blir i alla fall aldrig arg eller irriterad, han småler bara, men ibland rodnar han under skägget och rynkorna, ögonen smalnar och det glimtar till där inne. Han må se trött och sliten ut och vara allvarligt förlamad, men ögonen, hans främsta kännetecken, har fortfarande gnistan.
Det var i februari 1984 som han efter en "livslång tystnad" kunde öppna munnen och avslöja den fantastiska Bocksagan för världen. Sagan om världens och livets begynnelse, om Atlantis, om Ragnarök och om ursläkterna Boxström och Raström. Det som ändå fick störst praktisk betydelse var att han pekade ut en bergsknall i Gumbostrand i Sibbo och sa att här, djupt här inne finns det väldiga och uråldriga Lemminkäinens tempel.
Så man sprängde bort stora stenblock, fick till stånd ett enormt hål i berget, påhejades av hundratals entusiaster och dräglande journalister, det gjordes både inhemska och utländska tv-dokumentärer och så en dag skulle templet slutligen öppnas och världen höll andan och …
Nej, nej, nu går vi händelserna långt i förväg.
Vi tar det från början. För även om det under 1980- och 1990-talet skrevs kilometer efter kilometer med tidningstext om templet och Iors "familjesaga" har det aldrig skrivits någonting om mannen som är döpt till Bror Holger Svedlin.
Vem är han? Varifrån kommer han?
 |
 |
|
| Familjen Svedlin tillbringade många sköna somrar i Sibbo skärgård under 1940- och 1950-talen. Här har barnen klätt upp sig till sommarfest. Holger alias Bror alias Ior är längst till vänster i tredje raden. | Nybakade skådespelare. Dagen efter slutfesten, året är 1963, samlas kurskompisarna från Svenska teaterns elevskola. Bror Svedlin är längst till höger men, som vanligt, ändå i centrum. Övriga, från vänster: Roger Nikkanen, Berit Lundell och Christina Indrenius-Zalewski. |
Adoptionen
Lyssnar man på Bocksagan är saken enkel och självklar. Sjökaptenen Knut Victor Boxström (1860-1942) får en son och två döttrar. Sonen mördas av rödgardisterna år 1918 och då löpte denna gren av släkten risk att dö ut, vilket skulle ha vara fatalt eftersom den manliga Boxström som var vid liv år 1984 hade i uppgift att berätta Bocksagan för världen. Därför tog Knut Victor till den rätt så ovanliga nödlösningen att han befruktade sin egen dotter när han själv var 81 år gammal. Dottern Rhea Svedlin födde sålunda Ior den 17 januari 1942 i hemlighet.
Därmed blev Ior en Boxström i kvadrat, en SuperBock, och samtidigt blev hans mamma också hans syster och hans morfar hans pappa. För att dölja denna nödvändiga, men incestuösa, operation adopterade Rhea pojken tillsammans med sin äkta man Bertel Svedlin. Dessutom köpte Victor i slutet av 1930-talet några tomter i Kallbäck i Gumbostrand för att kunna ge den viktigaste, tempelberget, som dopgåva till sin son - den utvalda.
Den här berättelsen har Ior berättat otaliga gånger, den är en viktig grundsten i sagan eftersom den bevisar att just han är utvald.
Men Bocksagan och Holgers saga skildrar två olika verkligheter. Gräver man bland bortglömda papper, protokoll och dokument, bland annat på Riksarkivet i Helsingfors, låter allting plötsligt annorlunda:
I januari 1942 föder en 23-årig trädgårdsinstruktör i Borgå ett utomäktenskapligt gossebarn. Via kontakter adopteras pojken till det barnlösa gifta paret Bertel och Rhea Svedlin i Helsingfors. Adoptionen godkänns av myndigheterna. I bilagor till beslutet skriver den biologiska mamman att hon avsäger sig alla krav på sitt barn och en barnmorska vittnar om att nämnda kvinna verkligen fött gossebarnet. Paret Svedlin försäkrar att deras ekonomi är tryggad och att de har ett stort hem.
I ett rekommendationsbrev talar några nära vänner varmt för Svedlins:
"Då makarna Svedlin hava en god ställning samt själva äro varmhjärtade och bildade personer, som föra ett sunt borgerligt liv, anse vi det för en lycka för gossen, som härstamma från enkla förhållanden, att hava bliva upptagen av makarna Svedlin såsom deras fosterbarn varigenom de erhålla en sorgfri barndom, samt en god vård, uppfostran och bildning."
I haschdimman i Munksnäs år 2003 hostar Ior bort alla frågor om sin bakgrund, men när jag ringer en annan gång är han mera talför.
- Mamma måste ju hitta på en fakestory om min bakgrund, man måste få allt att se tvättäkta ut för myndigheterna, säger han, och fortsätter: Jag vet precis vem jag är, jag är en Boxström.
Och när jag frågar om han någonsin har studerat dokumenten om sig själv svarar han bara att han "aldrig har haft lust".
Bland familjebekanta avfärdar man i alla fall tanken om att Rhea skulle ha varit gravid och fött Holger som absurd.
- Det är en idé som plötsligt dök upp i slutet av 1980-talet, en teori som skapats och enbart finns i Iors huvud, säger en gammal vän.
Någon månad tidigare adopterade paret Svedlin också en annan liten gosse från östra Nyland. Den biologiska mamman var inte den samma och pojken var närmare tre år gammal när han kom till familjen och fick namnet Erik. Därmed fanns det nu två bröder i familjen som inte var släkt med varandra.
Och tomterna då? Vad säger Holgers saga om dem?
Enligt lagfartsregistret var det Bertel Svedlin, inte morfadern / fadern Victor Boxström, som köpte tomterna av olika grannar. Svedlin var en framgångsrik affärsman och flyttade och byggde upp sitt sommarhus från Österbotten, samt bastu, på sin nya strandtomt. Han lät också bygga den väg som fortfarande används i byn.
Kort sagt: Holgers saga hävdar att familjen Svedlin tillbringade ljuva sommarmånader här. Och att det är vackert och skärgårdsidylliskt. Men inte att det är mytologiskt.
  |
 |
|
|
Dansandet har alltid stått Ior nära. Här på promobilden för en produktion under 1960-talet. I slutet av 1960-talet blev han för många finländare dessutom känd genom en vild tv-reklam för tvättmedlet Coral. Också här lyckades Ior stjäla all uppmärksamhet.
|
Barndomen
Det stod klart för alla redan från början att Holger inte var som andra. Han var livlig och hade alltid något spex för sig. Erik var däremot en storvuxen och mera tystlåten pojke som inte imponerades av Holgers påfund. Tvärtom var Erik kanske den enda pojken som Holger alltid var under toffeln på.
När Holger var åtta år gammal dog den då 60-årige fosterpappan Bertel Svedlin helt oväntat och mamman Rhea blev ensam. Bröderna fick växa upp utan någon fadersfigur.
Det sägs att Holger ständigt kunde kasta sig tvärlång på trottoaren och tjuta i protest mot allt och alla. Och att mamma Rhea en gång fick nog och helt enkelt kallade på polis.
Det var också nu som Holgers problem i Bangatans folkskola i Helsingfors började. Betygen rasade och han stannade redan på andra årskursen, och ett år senare gav den späda bokförerskan och ensamstående mamman tillfälligt upp.
Familjebekanta menar att hon helt enkelt inte klarade av att uppfostra den otyglade Holger ensam. Hon och släkten förde år 1951 den förtvivlade nioårige pojken, mot hans vilja, för ett år till uppfostringsanstalten Metsäkumpu barnhem i Åggelby (nuvarande Teinilän hoitokoti). Det sägs att Holger klamrade sig fast i hemmet och rev ner tapeterna med naglarna när släkten med fysiskt våld förde bort honom. På barnhemmet fick han bo och gå i skola i två terminer. Där tvingades den helt svenskspråkige Holger snabbt växa upp då de äldre finska pojkarna stod för disciplinen och tyglade honom. I ett radioprogram som gjordes från anstalten intervjuades bland annat Holger om varför han hamnat där och han berättade under pseudonym att han "stulit pengar av mamma och skolkat från skolan".
Enligt Bocksagan däremot gick Ior inte alls i skola utan mamman och mostern / systern Rachel undervisade honom i hemlighet om ljudsystemet och om familjens saga, två timmar varje dag i tjugo års tid - muntlig berättartradition som starkast, alltså. Så när jag frågar om tiden i anstalten är svaret naturligt nog mycket vagt.
- Om det var hemskt där? Nej, nej … Jag minns att jag lärde mig min första finska där … ett trähus i Åggelby … men det var bara när Rhea och Rachel var bortresta som jag var där, eller i skola överhuvudtaget, säger han.
Och jag minns hans ord som han upprepat flera gånger både före och under vår träff: "Vi ska bara tala om positiva saker, hördu, vi ska bara tala om positiva saker".
Är Bocksagan egentligen en ridå, ett sätt att tackla de negativa sidorna i Holgers saga? Ett sätt att förvandla det mörka till något ljust?
 |
 |
|
|
Vilda sexorgier. I dag berättar Ior gärna om sexuella storprestationer i grupp under de glada festerna på 1960-talet på sommarstugan. En del av de gamla vännerna nickar instämmande. Andra igen betecknar honom nog som en mycket speciell, positiv och fascinerande typ - men ändå som fullkomligt asexuell. De helt olika uppfattningarna är typiska för Ior: han hade många ansikten och många olika roller att spela. På bilderna ovan är Ior plåtad någonstans i Ryssland, och till vänster troligtvis i London. |
Skådespelaren
Som femtonåring avbröt han sin skolgång i Bangatans folkskola för gott, men han lyckades snart få anställning som praktikant vid Svenska teatern med ansvar för ljusanläggningarna. Det var en grej som tilltalade Holger och han gjorde sig snabbt oumbärlig. Men han hade mycket större ambitioner än att förbli ljustekniker. Alla hans jämnåriga säger med en mun att det var uppenbart från första början att Holger ville bli något stort. Han ville stå i centrum i varje sällskap och det till vilket pris som helst - med fantastiska berättelser, shower och akrobatiska danser."Titta mig i ögonen!" kunde han utbrista irriterat om någon inte verkade imponerad av hans historier.
För han skulle framåt. Uppåt. År efter år insisterade han på att bli antagen till teaterns skådespelarlinje, men cheferna vägrade lika envist varje gång. Slutligen hotade Holger helt enkelt med att sticka från teatern och lämna dem utan ljusmästare. Det bet, och vips kom han in i elevskolan utan inträdesförhör, på en ny linje inrättad enkom för honom.
Här började Holgers glansdagar. Det var fint att gå i teaterskola och mamma Rhea var oerhört stolt. Holger umgicks plötsligt i kulturella kretsar och med anrika familjers barn.
Ior räknar själv i dag stolt upp efternamnen:
- Paulig, Hartwall, von Frenckell … det var killar vars föräldrar ville att de skulle umgås med mig - jag gick ju i teaterskolan, säger han och skrattar gott.
Men det fanns saker som plågade Holger. Han hade kolsvart hår och hade också i övrigt sydländska drag, något som han själv inte kunde acceptera. Ingen, förutom den biologiska mamman, kände till vem Iors riktiga pappa var men ryktena surrade ständigt: Han är spanjor, han är kosack, han är zigenare …
För Holger själv blev ungdomen antagligen därför ett ständigt identitetssökande, vilket inte är ovanligt för adopterade barn eftersom en sån sak förr i tiden omgavs med så mycket hysch-hysch.
Ena dagen kunde Holger därför deklarera att han i själva verket kommit med soldater från Spanien till Finland och att han varit truppernas maskot, att hans pappa alltså är spanjor. "Jag heter La Plata" sade Holger med stolt röst. En annan dag kunde han försöka bleka sin hy, sitt hår och sina ögonbryn med mjölkpreparat. En av hans allra bästa vänner från den tiden säger att Ior helt enkelt hade komplex och att han "desperat ville bli accepterad som finländsk".
Att ändra tilltalsnamn hörde också i övrigt till bilden. I barndomen använde föräldrarna Holger, sen bytte han själv till sitt andra namn Bror, för att sen gå över till Ior efter den melankoliska ånsnan i Nalle Puh. "Jag är dum och envis som en åsna" sade han med typisk självironi till sina studiekompisar när de undrade varför han vill kallas så. Senare bytte han som bekant också efternamn.
Det var nu i början av 1960-talet som Ior ständigt var värd för de helt legendariska "bastukvällarna" i Gumbostrand. Fester som beskrivs som "orgastiska" eller "totalt utflippade" eller "svinaktiga", beroende på vem man frågar. Typiska spår från festerna var använda kondomer liggande i snön, utkastade genom fönstret. Här kunde gänget kasta loss och det gjorde man också. Och den enda som höll sig nykter var - Ior.
Mer eller mindre fritt sex och twist med Chubby Checker var de bärande ingredienserna för de unga festprissarna, och vem kan klandra dem? Det hade funnit frihet, en frihet som var få förunnad i det mörka och stela Finland för fyrtio år sedan.
Men visst kan man känna att tidens tand gjort sitt när den skäggige mannen framför mig med ett nostalgiskt leende och släpig röst berättar om hur femton pojkar i tur och ordning tog för sig av Lisa eller vad hon nu hette. Eller hur han drack sin sperma varje dag, helst blandad med Ingmans yoghurt, och däremellan åkte till stan med en kompis för att ragga och för att "behandla två unga damer sexuellt" och hur han "oftast fick den fulare tjejen". Men under denna "roivartid" var Ior ändå fullkomligt annorlunda än killgänget som stod i klungor och talade bilar och brudar. Ior ville tala kultur och dansa - han var en utpräglad mjukis.
- Han kom inglidande i rummet med graciösa rörelser, han var mystisk, som en ikon, och det var det som gjorde honom spännande, säger en kvinnlig festkompis från den tiden.
Tragedin
Men katastrofen lurade bakom hörnet. En vardagseftermiddag i maj år 1962 umgicks bröderna, bägge spiknyktra, i familjens lägenhet på Drumsö. Pojkarna lyssnade på twist på grammofonspelaren i Eriks rum, Erik satt på sängen medan Holger uppförde en vild dansshow för honom. Holger rusade plötsligt till sitt rum efter en 7.65mm-pistol, ett vapen som hade tillhört morfar Victor, "för att få mera temperament i dansen". Därefter visade han, på uppmaning av Erik, hur man laddar magasinet med patroner, men gjorde dessutom, av oförklarlig anledning, laddningsrörelse varefter en patron från magasinet hamnade i pipan. Han tog sedan bort magasinet från pistolen men glömde bort patronen i pipan. Den vilda dansen fortsatte och i extasen kastade han pistolen till brodern samtidigt som den avfyrades och en kula genomborrade Eriks bröst och hjärta.
"Erik är skjuten" ropade en panikslagen Holger till sin mamma som stod i köket och lagade mat. Men när ambulansen kom var den 22-årige Erik redan död.
Ovanstående är Holgers egen berättelse för polisen, anno 1962. Det finns inga andra vittnen, eftersom pojkarna var ensamma i rummet.
I Bocksagan nämns däremot aldrig Erik, men inofficiellt har Ior berättat om honom för sina lärjungar, men versionen är en helt annan.
- Erik? … Han var ju en adopterad Svedlin, säger Ior lite nedlåtande, och fortsätter med lågmäld röst: Han begick självmord ensam i sitt rum, eller kanske det var i misstag.
Självmord? Varför skulle han ha gjort det?
- Kanske för att mamma inte ville att han skulle gifta sig.
Tragedin var nämligen fullkomlig i och med att Erik en och en halv vecka senare skulle ha gift sig. Inbjudningskorten till festen på Laulumiehet var redan utskickade.
Pratet om självmord upprör många och en gammal barndomsvän till både Erik och Ior i Sibbo får tårar i ögonen då han hör det.
- Rhea hade absolut ingenting emot bröllopet … vilket meningslöst prat, säger han och skakar uppgivet på huvudet.
Bland Holgers jämnåriga var åsikterna tudelade. Vissa pojkar talade upprört om Holger som "brodermördaren" medan tjejerna definitivt inte kunde se den varma och mjuka Holger i den rollen. Till saken hörde att bröderna var fullkomligt olika till karaktären: Erik var stor och stark, han jobbade på sågen Bröderna Udd i Gräsviken i Helsingfors och var alltid den som utförde skogsarbete, skötte odlingarna och gjorde reparationer på sommarstugan. Ior däremot försökte alltid trallande smita undan alltsammans.
Förnekelsen
Och år 2003 tar jag tåget, går in i ett lågt våningshus i en sovstad, knackar på dörren, och strax dricker jag kaffe och äter pepparkakor med auraost medan jag stirrar på svartvita fotografier föreställande en stilig ung man … Erik. För hans trolovade lever än, vi kan kalla henne Seija. På ett ögonblick raserades hela mitt liv, säger hon utan omsvep, men försäkrar ändå att livet så småningom gick vidare.
- Men det värsta var att Ior aldrig sade någonting till mig. Han bad aldrig om förlåtelse, ingenting, säger hon. Och varför ropade han ”Erik är skjuten”- i passiv form? Det är som om han tyckte att någon utomstående var ansvarig.
Är det helt enkelt oförmåga att ta ansvar? Den tredje juni skulle bröllopet ha ägt rum och den dagen bjöd mamman Rhea den tilltänkta hustrun och hennes släkt ut till Gumbostrand. Det var en lågmäld men varm tillställning, med ett undantag. På gräsmattan hade den då 20-årige Ior spänt upp en vajer mellan två träd som han ständigt visslande balanserade på med ett paraply i handen. Det var showtime.
Och det är en minnesbild som Eriks trolovade aldrig kan glömma.
Ior fick ett villkorligt fängelsestraff i fyra månader för dödsvållande. Ingen part i målet krävde heller någonting annat, och hela incidenten betraktas som ett vådaskott. Men vissa saker försvinner inte så där bara.
- Jag är bitter, det medger jag, säger Seija.
En annan dag och en annan träff. En nära studiekamrat hävdar i sten att Ior berördes djupt av tragedin, att han blev tystlåten och deprimerad för en lång tid framåt.
- Ior har aldrig varit en våldsam man. Han slår alltid över till humor och satir, det är hans vapen, därför var han så chockad.
Men livet gick vidare. Det har Iors liv alltid gjort. Framåt, vidare. Never look back.
Inte långt senare ringde han till en tjejkompis och undrade om de inte kunde gå till Adlon och dansa - i hemlighet. Egentligen borde han ju sörja fortfarande, men han bara måste dansa, ursäktade han.
Rollerna
Ior som rekryt i tredje kompaniet i Nylands Brigad. Året är 1964. Första permissionen. Han hoppar in i familjens stolthet, en flott Citroën ID-19. Han har bråttom. Han trycker gasen i botten. Mera temperament! Framåt, snabbare! Första kurvan … Langansböle … krasch in i diket … Och så är bilen färdig för skrotning.
På scenen var det också full fräs. En av hans häftigaste performancenummer som han turnerade med på krogar och teatrar i Finland gick ut på att han utförde ett sexminuter långt akrobatiskt yoga- och dansnummer tätt omgiven av sex brinnande gastunnor.
Vad hette en så spektakulär show?
"The Star in the Sun", förstås.
Eller annorlunda uttryckt: Titta på mig!
Än i dag talar hans studie- och festkompisar lyriskt om hur Ior utmanade allt och alla.
- Han hade en otrolig förmåga att suga människor till sig. Han var energisk och entusiasmerande, och bollade hela tiden med olika roller. Han talade ständigt om hur fattig han var, vilket nog stämde, men i andra sammanhang skröt han med att han kommer från en rik familj. Och det håller i sig: om man frågar honom i dag om han har tv, svarar han föraktfullt att det bara är proletärer som har tv.
Stora världen kallade. För Holger blev det London, där stannade han, dansade, och återvände i triumf som "medlem av Tom Jones kabaré".
- Men ärligt talat vet ingen vad han egentligen gjorde där, säger en kompis och skrattar gott. Enligt vännerna pendlade Ior redan nu ständigt mellan fantasi och verklighet, ett drag som bara var underhållande och typiskt för Ior, inget man behövde bekymra sig för.
Den enda som skulle skyddas var Iors mamma, som Ior efter dödsskottet hade ett nära förhållande till. Henne fick ingen såra och varenda dag ringde Ior till henne från krogar och andra tillställningar och upprätthöll fasaden av en ordentlig pojke. Men det var en fasad som alla visste att var en fasad.
- Också Rhea visste det, det var en roll som bägge spelade med i, förklarar en kompis som lyssnat på otaliga telefonsamtal.
I slutet av 1960-talet var det tid för ett nytt skede i Iors liv … Sveaborg.
Som guide och senare programansvarig för den historiska fästningen kunde han göra det som han var bäst på: berätta historier.
Slutresultatet blev fantastiska shower som lockade människor från när och fjärran. 1700-talet var Iors specialgebit och bland allmänheten tycktes törsten efter kunskap om Sveaborg plötslig osläckbar. Det kan man tacka Ior för. Med dramatik och inlevelse berättade han förbluffande historier med udda detaljer om hur man levde i krig och fred på ön förr i tiden, och det var ofta historier som ingen hade hört tidigare.
Det var ungefär samtidigt som han tog ett annat stort steg som kom att förändra honom för alltid: Goa.
Från mitten av 1970-talet har han levt de mörka månaderna, oktober-april, i den (tidigare) lilla hippiebyn Chapora i Goa i Indien. Där fick han så småningom en bred anhängarkrets, stommen för det som grannarna i Gumbostrand senare skulle kalla Iors lärjungar. Det var nu som haschrökandet kom in i bilden på allvar, men det var också här som Ior lärde sig sommarens berättelser om Sveaborg. Men var det dessutom här som han fick inspiration för Bocksagan? En tidningsintervju år 1982 i Hufvudstadsbladet ger kanske en antydan:
"Folk har försökt komma underfund med varför den indiska filosofin nått högst i världen, trots att människorna varken kunnat läsa eller skriva. Men den har byggts upp genom en muntlig tradition. Äldsta sonen lärde sig av sin far och det var hans plikt att lära syskonen…"
Byt nu ut orden "den indiska filosofin" mot "Bocksagan" - låter det bekant?
Förvandlingen
Februari 1984. Goa. Iors vänner kommer med prima vara, färskt gräs från Kerala i södra Indien. Och gänget röker … och de röker … i praktiken dygnet runt, och Ior sjunker djupare och djupare, han följer en stark stjärna på himlavalvet med blicken, han genomgår en traumatisk period, en förvandling som enligt alla andra definitivt inte var förutbestämd.
Och när han är färdig - den 24 februari - är han inte längre Ior Svedlin.
Han är Ior Bock.
Han är utvald.
Och de bägge sagorna deklamerar i kör: Från och med nu var ingenting längre som förr. Never look back.
För det gjorde han aldrig mera.
Drygt en månad senare fick Ior ett telegram från Helsingfors. Han läste det och ropade ut:
- The queen of Hell-sinki has died.
Ior var nu ensam. Mamma hade dött.
När han återvände till Finland var han övertygad om att världspressen skulle möta honom på flygfältet för att intervjua honom om Bocksagan. Och visst var där en fotograf - men snopet nog på plats för att ta reklambilder av Finnairs nya flygplan.
Men Ior pratade och pratade och pratade medan alla gamla vänner i Finland förstummades:
"Det var omöjligt att tala reson med honom … Han talade bara i cirklar … Det gick inte att få kontakt med honom … Det var omöjligt att få honom att inse att han snackar strunt …"
Inte ens på Sveaborg ville man längre ha honom. Iors berättelser hade slirat iväg och blivit allt för fantastiska, ansåg cheferna - och tidningarna fylldes av upprörda insändare. Folket krävde Ior tillbaka!
- Men det var klart att han måste få sparken. Vi kunde ju inte ha någon på jobb som bara talade goja, berättar en dåtida arbetskamrat.
Till allas förvåning samlade Ior i alla fall snabbt omkring sig en trogen skara beundrare som uppslukades av Bocksagen. Lite elakt har det sagts att alla var yngre och utan kunskap om historia eller arkeologi.
- Jag minns när jag frågade honom varför i helvete han ska börja gräva i berget, och han tittade urskuldrande på mig och sa "du känner ju mig", berättar en barndomsvän, som liksom alla andra gamla vänner anser att Ior helt enkelt grävde sin egen grop. Han byggde upp en så fantastisk story, en egen Tolkiensaga, att han inte längre kunde komma ut ur den utan att tappa ansiktet. Det enda sättet att komma vidare var att hitta på mera fantastiska historier.
- Han blev som en vuxen Pippi Långstrump för sina lärjungar. Med Pippi var plötsligt allt tillåtet och möjligt. De fick spränga i berg, leka roliga ordlekar och röka hasch, berättar en vän och skrockar gott.
Typiskt för Iors äldre vänner är att de irriterat skakar på huvudet åt allt "hans nonsens". För dem är Bocksagans Ior en helt annan person än den fascinerande och halvgalna Holger/Bror/Ior Svedlin som de kände och fortfarande anser sig känna. Nuförtiden talar Ior inte alls om Bocksagan med sina äldre vänner.
Än grannarna i Sibbo? Även om man där snabbt blev trött på uppståndelsen, förde Bocksagan i alla fall en bra sak med sig. Plötsligt fylldes bryggan av nakna och brunbrända internationella flickor.
Konkursen
… "I dag blottas templet" skrek tidningarna ut … och världen höll andan … och tv-kamerorna surrade … men vänta! Var det år 1988? 1989? Eller 1991? Spelar ingen roll. Det var samma sak varje sommar. NU skulle templet komma fram, nåja inte riktigt ännu, men NU! … och så där hette det ständigt, och snart hade man faktiskt sprängt ett stort hål i berget som kanske började likna ett tempel.
Men det är inte gratis att spränga berg. Varifrån kom pengarna?
Först pantsatte Ior all sin mark och egendom i Sibbo och fick på det sättet lån av Sibbo sparbank. När de pengarna var slut grät lärjungarna i medierna och vips dök en ny finansiär upp: Lemminkäinen Oy.
"Lemminkäinen är med eftersom detta är ett ytterst intressant och hemlighetsfullt projekt, som inte kan lämnas ogjort. Det är mera civiliserat att stöda detta än maxibåtar" sade Lemminkäinens dåvarande VD Heikki Pentti i Iltalehti.
Men när det började osa bränt, eller snarare osa haschrök, blev Lemminkäinen rädd och hoppade av. Några av Iors lärjungar hade använt stugan som försäljningsbas. Inte bra PR för ett sponsorprojekt. Senare blev några av lärjungarna utvisade ur Finland, och Ior fick också ett domstolsstraff för innehav.
Sommaren 1991 jobbade grävfirman Heikki Hakulinen Ky och hans maskiner däremot vidare, skrev räkningar som Ior kvitterade och så stod Ior plötsligt där med en personlig skuld på 450 000 mark för ett hål i berget.
Det här är enda gången som Ior tappar sitt lugn den här eftermiddagen i Munksnäs, den enda gången när den lågmälda rösten gormar till.
- Heikki Hakulinen kyy! upprepar han gång på gång, med betoning på "kyy".
- Kyy ville fortsätta jobba, men endast på söndagar, så det blev tretton söndagar sommaren 1991. På den tiden hann han göra några hål i berget, lägga in sprängämnen och trycka på knappen. Jag har aldrig kollat summorna och har ingen aning om vad det kostade, säger Bock.
Eftersom Ior inte hade några pengar tog Hakulinen saken till rådstuvrätten nästa år.
Men Ior behövde inte bry sig. Inte den gången. För ungefär samtidigt som byråkraterna i Finland dividerade kunde han blicka över Chapora och se flera tusen människor som firade ett galet party utan gränser. Ett party som sprängdes efter en massiv insats av den indiska polisen. Vad i all världen firade man?
Ior Bocks femtioårsdag.
Men Bocksagan drabbade inte bara internationella hippies. När ett av 1990-talets främsta finländska musikaliska hopp, progebändet Kingston Wall, släpper skivan Tri-Logy år 1994 visar det sig att inspirationen kommit från Bocksagan. Det är symboler, det är alfabetet, och det är sången Alt-land-is som introducerar Bocksagan i komprimerad form. Och när Jari Sarasvuo, i ett försök att chockera, bjuder in den nakne och lätt råddige Ior till programmet "Minä ja Sarasvuo" möter en frustrerad Sarasvuo sin överman. Han får aldrig en syl i vädret och det talas enbart sperm och tempel och tempel och sperm.
Men precis som på sextiotalet var Ior ändå bäst på fester. Så när ordet går att den nyländska ungdomen varje år den 23 juli ska fira folkskolelärarinnan Victoria Boxström (1857-1941) - en annan viktig figur i Bocksagan - vallfärdar flera hundra människor till Gumbostrand, till grannarnas stora förtret. Och vilken syn möter festarna? En kolumn av Jan Nåls publicerad sommaren 1998 i Hbl beskriver:
"Skogsgläntan vi steg in i var cirkelformad och full av dansande, extatiska människor, och mellan träden hängde skulpturer av neontrådar. Trådarna var formade som ihåliga båtar, svampar och andra abstrakta figurer som svävade över våra huvuden … Det var som trolleri."
Attentatet
Ett år senare sitter Ior med yogaföretagaren Juha Javanainen i Iors lägenhet i Tölö och planerar en engelskspråkig utgivning av boken "Bockin perheen saaga", som Javanainen redigerat. Någon ropar från gatan. Släpp in mig! En förvirrad och drogpåverkad yngre man, känd inom kretsen, tränger sig in. I trappan och tamburen knivhugger han den 57-årige Ior fyra gånger i ryggen. Hjärtat stannar "i sex minuter". Ambulansen kommer.
Men Iors öde hade bestämt att det inte var slut än. Han klarar sig men blir svårt förlamad.
Och nu knappt fem år senare behöver han hjälp med allt här hemma: med att gå, med att tvätta sig, med att gå på toaletten. Men han kan fortfarande sitta i lotusställningen, och det är också det han gör dagarna i ända, medan han leker sina ord-le-kar med vänner. Och antagligen finns det ingen annan man i världen som skulle kommentera sin förlamning så här:
- Jag är nästan förlamad i fem leder. Kuken står nog fortafarande rätt bra, men jag har svårt för att få det att gå.
Förlamningen har gjort att han är beroende av assistenter och då är det förstås lämpligt att de samtidigt är lärjungar som kan dela Iors liv i vått och torrt. Det innebär att de ska sitta och sova på golvet i denna lägenhet, i praktiken aldrig gå ut, ständigt dricka te, röka och hitta på associationer till va-ri-från ord härstammar. På golvet intill mig sitter indiern Shailesh och dansken Kasper. Shailesh är gammal i gamet, det är han som lagar maten och det är han som bemöter en enkel fråga med en tvåminuters tom blick avlöst av en lika lång fnitterattack. Kasper är däremot på alerten och har bara gott att säga om sitt nya liv:
- Ior är en mycket speciell man, han vet om livet före istiden. Jag tror definitivt inte att han är galen, det finns inget hokus-pokus i Bocksagan. Men den är svår för oss att förstå. Den är så stor och så annorlunda. Men jag är oerhört stolt över att jag har getts möjligheten att få lyssna på honom.
Men vad hände med skulden? Med grävfirman som ville ha sina stålar?
På åtta år växer en summa på 450 000 mark med ränta till 1,1 miljoner mk. Utmätning och tvångsauktion! skrek Hakulinens advokat och så blev det också. Systemet hade hunnit ikapp mytologin och den förlamade mytologen själv befann sig i Indien när hans älskade gård och "tempel" i Sibbo gick under klubban i december år 2000.
Men det räckte inte. Lemminkäinen Oy var först i kö och vartenda penni som auktionen gav, sammanlagt 2,2 miljoner mark, tillföll dem.
Mera tvångsauktion och utmätning! skrek Heikki Hakulinens advokat.
Snart stod den gamla släktlägenheten i Tölö i Helsingfors i turen. Också här plockade Lemminkäinen Oy sin beskärda andel, så med andra ord är Ior Bock fortfarande skyldig bergssprängaren massor med pengar.
Framtiden
Så är allt slut nu? Både Bocksagan och Holgers saga?
Inte riktigt, kanske. När marken i Sibbo auktionerades bort slog Juha Javanainen och Petri Räisänen till och köpte bland annat tempeltomten för drygt 300 000 mk. Javanainen och Räisänen driver Helsingin Astanga Joogakoulu. På skolans chatsajt har några frågat sig hur skolans höjda priser och ledningens anhållan om talkoarbete från elevernas sida går ihop med investeringen i Lemminkäinens tempel.
"Lemminkäinens tempel representerar för oss ett andligt kapital och finländska grundvärderingar, men många klarade inte alls av att förstå denna andliga dimension" kvitterade Javanainen den gången (fritt översatt).
När jag träffar honom konstaterar han att mycket litet har skett med templet under tre år, "vattenlåset är på" (=gropen är vattenfylld), men att bara finansieringen fås ihop finns det möjligheter att fortsätta utgrävningarna nästa sommar. Man har goda radarbilder på berget som visar att där finns någonting, säger han. Han vet helt enkelt att templet existerar.
- Jag har studerat familjens historia, den visar hur målmedvetet och konsekvent släkten strävat efter att föra familjesagan vidare. I Finland tror vi alltid att vi inte har någonting att ge världen. Men om sagan visar sig vara sann skulle den ge oss stärkt självförtroende som kulturfolk, fortsätter Javanainen hoppfullt.
Helsingfors stad understöder assistenterna med omkring 700 euro i månaden per person, eftersom Ior omöjligen kan klara sig ensam. Men under hela hösten och vintern har en bitter kamp mellan staden och Ior rasat. Staden vill inte betala understöd till assistenterna om gruppen flyttar till Indien, och den barskrapade Ior har därmed blivit tvungen att tillbringa sin första vinter i Finland på nästan trettio år. Drömmen är i alla fall fortfarande att hinna till Goa till Bocksagans 20-årsjubileum den 24 februari, men som alltid i Iors liv är det ödet som får avgöra.
- Jag har aldrig eftersträvat någonting i livet, allt har kommit utifrån. Jag har till exempel aldrig köpt hasch själv utan alltid fått en pipa satt i min hand. Och jag måste röka, det gör att jag kan koncentrera mig och lyssna på andra, och glömma mitt handikapp. Om jag inte rökte skulle jag kanske börja fundera på min situation … och börja svettas.
Så denne skadeskjutna guru sitter här, tar ett bloss med den vänstra handen som fortfarande fungerar någorlunda, sörplar på sitt te, på väggen hänger ståtliga tavlor och porträtt på Rhea och Rachel, och lärjungarnas blick vilar på honom precis som alltid, och det är kvavt och det är hett och varför ska det vara så mörkt, och svetten rinner och jag frågar om templet och dess framtid och Ior säger irriterat, som om han försökte vifta bort en fluga som ständigt surrar omkring honom:
- Inte kan det vara så jävla svårt. Det är bara att borra igenom taket och så är man framme.
Källor
(insatta på nätsidan 2.11.2010):
Vbl 25.05.1984, 10.10.1989
Hbl 04.05.1982, maj 1984, 6.4.1979, 22.12.2000, 2.7.1978, 25.4.1986, 17.7.1989, 8.8.1987
Bbl 21.7.1979, 29.7.1997, 05.08.1987, 22.12.2000, 30.7.1992, 28.6.1989, 23.6.1993, 24.7.1990, 2.7.1990, 24.9.1998, 1.7.1989 etc.
VN 30.9.1987
IL 28.9.1989
US 28.9.1989
Taide 5/89
FNT 20.7.1989
Stbl 20.9.1989
Icke daterade tidningsartiklar om när Ior Svedlin och hans kurskamrater börjar studierna 1960.
Brages Pressarkiv (släkthistoria)
Helsingin Poliisilaitos, Rikososasto, dokument N:o 6065, RP 4636/62.
Domstolsbeslut: X avd. 1 div. A 91/63, 29.8.1963
Helsingfors stad, utbildningsverket, arkivet i Berghäll, Helsingfors (om skolgången)
Riksarkivet (Helsingfors) om adoptionen
Utmätningsbyrån i Borgå
Utmätningsbyrån i Hfrs
Pastorskansliet i Lovisa svenska församling
Helsingfors ev.luth. församlingars centralregister
Helsingin Käräjäoikeus 4. osasto, tuomio, 02/1394, 25.01.2002
Helsingin käräjäoikeus 10. osasto, yksipuolinen tuomio 35921, 20.12.1994, 94/20907
Helsingin Raastuvanoikeus, Pöytäkirja, 30.9.1992, S 92/4429
Pöytäkirja, Pakkohuutokauppa, Ior Svedlin, 20.12.2000, Porvoon kihlakunnanvirasto
Bock Saga Documentation / English German version
Intervjuer: kurskamrater från Svenska teaterns elevskola 1960-63, barndomsvänner i Sibbo, släkt i Sibbo och Helsingfors, vänner från senare tid, tidigare flickvänner, nuvarande anhängare mm. De flesta av dessa vill vara anonyma.
Kommentera artikeln:
manu(at)magnuslonden.net
Se också Ior Bocks officiella sajt som upprätthålls av hans finländska anhängare.
Det finns en hel del annat också på internet, som t.ex. www.bocksaga.de.
Ior Bock knivhöggs i sitt hem 23.10.2010, och avled samma dag av sina skador. Ett verkligt original och en fantastisk storyteller är därmed borta.
Inlagt 25-27.10.2010: På wikipedia pågår efter Ior Bocks tragiska död en nystartad kampanj bland några av hans anhängare mot denna artikel. Den sägs vara sensationell och inte baserad på fakta. Jag upprepar vad jag sagt till dessa killar nu i sju år: Allt i denna artikel är baserat på fakta och trovärdiga intervjuer. Polisrapporten, adoptionspappren, domstolsbehandlingarna, myndighetspapper från Iors skolgång etc etc – allt finns sparat och jag visar gärna dessa dokument (som är offentliga handlingar enligt finländsk lag) till dem om de så vill. Jag erbjöd också samtliga papper till Ior under vår träff och under senare telefonsamtal, men han var inte intresserad. Inte en enda gång under sju år har heller någon av dessa få kritiker lyckats säga vad som konkret är felaktigt i artikeln, förutom ett svävande ”sensationsjournalistik” (vilket jag inte kan hålla med om).
Det sagt vill jag tillägga att känslorna säkert går heta nu efter Iors bortgång, det är förståeligt, och även jag kommer att sakna detta original som satte sprätt på Finland. Vila i frid, Ior!