Antibiotika tar i bästa fall kål på de bakterier som gjort oss sjuka. Men antibiotika påverkar dessutom alltid vår tarmflora, som är livsviktig för att kroppens motståndskraft ska fungera normalt.
Docenten och överläkaren Pentti Huovinen är ordförande för samarbetsprojektet Mikstra (grundat av Folkhälsoinstitutet, FPA, Duodecim, Stakes och Läkemedelsverket), som försöker dämpa vår antibiotikaiver. Nu med nya argument.
- Vi har länge vetat att antibiotika inte bara förstör de "onda" bakterierna utan också vår normala tarmflora, men vi har först nyligen börjat inse att tarmfloran med största sannolikhet är mycket viktigare för vår hälsa än vi någonsin hade kunnat tro.
En frisk kropp har ett effektivt immunförsvar. Huden, slemhinnorna i munnen och matsmältningskanalen, flimmerhåren i näsgångarna, de vita blodcellerna och antikropparna skyddar oss. En stor del av vår naturliga motståndskraft byggs upp av tarmbakterierna, som bland annat består av olika typer av laktobaciller (mjölksyrebakterier) och bifidobakterier. Deras funktion i en frisk tarm är, förenklat uttryckt, bland annat att se till att immunsystemet tolererar de ofarliga bakterier som trots allt kommer in - och också bör komma in - i kroppen. Tarmbakterierna behövs också för att hålla koll på sjukdomsalstrande bakterier och därmed bevara kroppen frisk.
Det är en helt normal process som pågår hela tiden, för i motsats till den allmänna uppfattningen bär de flesta av oss ständigt på många bakterier som kan ge upphov till infektionssjukdomar; på sätt och vis är vi redan smittade, men långt ifrån alla blir sjuka. Det kan vi tacka tarmfloran för. Så länge ingenting rubbar balansen håller våra egna "goda" bakterier vakt och ser vanligen till att sjukdomsbakterierna inte förökar sig okontrollerat.
Dödar också goda
Antibiotika sätts in då man misstänker att någon drabbats av en infektion och syftet är att ta kål på den sjukdomsalstrande bakterien, men i samma veva tar medicinen också kål på våra normala tarmbakterier, just dem som vi behöver för att hålla oss friska. För antibiotika är alltid - och det glöms ofta bort - stark medicin.
Så när även våra "goda" bakterier dör uppstår ett tomrum i tarmfloran, ett tomrum som fylls av de starkaste bakterierna som finns närvarande, i värsta fall giftiga och ibland resistenta bakterier som tarmfloran tidigare har lyckats hålla i schack. Samtidigt lämnas dörren öppen för potentiellt farliga bakterier utifrån som nu, för att citera Huovinen, rusar in i tarmen mer eller mindre okontrollerat. Nu kan de fritt föröka sig och i värsta fall förorsaka en ny infektionssjukdom.
Det är inte heller självklart att floran återgår till sitt normalläge efter avslutad kur. För var ska vi plocka upp de normala bakterierna igen? Vi borde kunna få dem från vår yttre omgivning (till exempel via maten), men den grova överanvändningen av antibiotika och antibakteriella medel i jordbruket, i vår översteriliserade mat, i hälsovården och i vår meningslösa kamp för en "bakteriefri" tillvaro har lett till att dessa bakterier är allt mer undertryckta.
Med andra ord har vi inte bara förändrat bakteriefloran inom oss, vår egen bakterieekologi, utan också i samhället i stort. Och om inte tarmfloran kan återfå sitt normalläge är vi mera utsatta för sjukdomsbakterier som fritt kan föröka sig i tarmen och göra oss sjuka. Och i det skedet har läkekonsten egentligen bara ett motdrag: mera antibiotika. Vi har helt enkelt hamnat i en ond cirkel.
Svenska och finländska undersökningar visar till exempel att mängden laktobaciller (mjölksyrebakterier) i tarmen hos svenska barn är mycket lägre i dag än för trettio år sedan.
Barn storkonsumenter
Motståndskraften hos barn under tre år är outvecklad och småbarn är därför speciellt mottagliga för de negativa effekterna av antibiotika. En blick på statistiken visar att en sjättedel av Finlands befolkning är barn, men att de konsumerar en tredjedel av alla antibiotika.
- Redan det är i sig hemskt, våra barn har blivit storkonsumenter, vi förstör deras tarmkultur som sedan i sin tur ärvs av våra barnbarn, säger Huovinen.
Enligt Huovinen har man genom experiment på djur bekräftat att tröskeln att bli infekterad av en sjukdomsbakterie är betydligt lägre om man är mitt i en antibiotikakur. Det är troligtvis orsaken till att så kallade öronbarn ofta blir sjuka på nytt kort efter att en antibiotikakur är slut. Deras normala motståndskraft är utslagen.
- Hela fyra månader efter en antibiotikakur har var tredje patient störningar i matsmältningskanalen, störningar som man själv känner av men som vi inte tidigare kopplat samman med användningen av antibiotika.
Det är dylik forskning som gör att Huovinen misstänker att antibiotikumens tid är förbi, vilket han också påpekar i British Medical Journal (augusti 2001 och januari 2002). Tarmfloran har plötsligt blivit högintressant som forskningsobjekt, bland annat har Finlands akademi nyligen beviljat fyra miljoner euro för projektet "Mikroberna och människan".
Men redan nu vet vi en hel del. Professor Herman Adlercreutz är chef för Institutet för preventiv medicin, nutrition och cancer (Folkhälsan) och föregångare när det gäller studier av hur tarmbakterierna i tjocktarmen omvandlar växtkemikalien lignan (som ingår i fiberrik mat som rågbröd och grönsaker) till den hormonliknande substansen enterolakton.
Från tidigare vet man att det finns ett klart samband mellan låga halter enterolakton och hjärt- och blodkärlssjukdomar (The Lancet, december 1999). Nu har forskarna på Folkhälsan i samarbete med Folkhälsoinstitutet också hittat ett starkt samband mellan låga halter enterolakton och bröstcancer.
Men vad har då detta att göra med antibiotika?
- Antibiotika ser ut att hämma produktionen av enterolakton. Ju oftare man genomgår en antibiotikakur, desto längre tid tar det för enterolaktonet att återhämta sig, säger Adlercreutz.
Ökar risk för infektion
Pinfärsk forskning vid Folkhälsoinstitutet och Folkhälsan visar dessutom att effekten av en enda antibiotikakur kan verka hämmande på produktionen av enterolakton i upp till tolv till sexton månader.
Allt detta tyder på att det finns ett indirekt samband mellan hjärtinfarkt, bröstcancer och användningen av antibiotika. Adlercreutz påpekar dock att det är för tidigt att säga någonting med absolut säkerhet.
Huovinen fortsätter: Vi vet att behandling med antibiotika mot vilken sjukdom som helst innebär en fem gånger större risk hos unga kvinnor att drabbas av urinvägsinfektion. Orsaken är med största sannolikhet att tarm- och vaginalfloran har tagit skada av medicineringen. Ett annat arbete visar att unga kvinnor, som ofta hade behandlats med antibiotika mot urinvägsinflammation också hade en ökad bröstcancerrisk.
- När man adderar alla dessa aspekter kan man med rätta fråga sig om vi över huvud taget har förstått på vilket sätt vi påverkar kroppens normalflora med antibiotika och vilka effekterna egentligen är.
Efter en nedgång i antibiotikakonsumtionen i slutet av 1990-talet visar preliminära siffror för år 2001 att användningen nu ökar för tredje året i rad i Finland. Ökningen är visserligen blygsam i jämförelse med den hisnande trenden för ökad läkemedelsförsäljning generellt, men det är i alla fall en ökning.
Att Finland ordinerar så mycket mer antibiotika än de andra nordiska länderna har Huovinen ingen logisk förklaring till. Men han medger att mikrobiologerna speciellt i Danmark har varit mycket aktiva och i offentligheten gått hårt ut mot onödig användning av antibiotika.
Saliggörande - men när?
- Hos oss har man visserligen aldrig förnekat att vi konsumerar för mycket antibiotika, men ingen har dikterat för läkarna när och om de ska skriva ut antibiotika. Så är det i Finland och det är svårt att snabbt ändra på den saken.
- Men jag tror inte att danskarna är olyckligare än finländarna trots att de använder mindre. Många finländska barnläkare förfasar sig över hur sällan man sköter infektionssjukdomar med antibiotika i Holland, men det finns inga bevis på att antalet komplikationer har ökat där. Vi borde alltså nu fråga oss om antibiotika verkligen är den saliggörande undermedicinen. Eller, annorlunda uttryckt: Antibiotika är en saliggörande medicin … men hur ofta och när?
Projektet Mikstra satsar mycket energi på att forska i hur, var och när antibiotika används. Upp till 7000 patienter på 30 hälsocentraler runt om i Finland är årligen med i en omfattande undersökning där man försöker kartlägga bland annat patienternas förväntningar inför ett läkarbesök i primärvården och jämföra med hur besöket de facto gick. Undersökningarna visar entydigt och i all sin enkelhet att en patient - oberoende av åkomma - med stor sannolikhet får antibiotika om han eller hon bestämt sig för det.
Trots alla kampanjer och trots all information går det alltså fortfarande att gnälla sig till ett recept.
Hur är det möjligt?
- Det handlar om stress. För en hälsocentralläkare är det lättast och effektivast att skriva ut ett antibiotikarecept och sedan skicka ut patienten och ta in en ny. Man har inte resurser att sköta patienterna enligt de officiella rekommendationerna. Konsumtionen skulle garanterat gå ner om läkarna fick mer tid per patient, säger Huovinen som själv har mottagning i Åbo en gång i veckan.
Men varför vill vi patienter egentligen ha antibiotika?
- En mamma som kommer med sitt sjuka barn till mottagningen vill så innerligt gärna ha någonting. Antibiotika har rykte om sig att vara en undermedicin och eftersom infektionssjukdomar oftast ändå blir bättre, med eller utan medicinering, upprätthålls bilden.
Huovinens första prioriteringar är ändå inte ökad information utan resoluta politiska beslut: mindre dagisgrupper och mera resurser till hälsostationerna. Då skulle konsumtionen snabbt minska. Men i dagens läge lyckas det inte.
- Eftersom det handlar om osynliga saker, om bakterier, tar ingen politiker saken på allvar, säger han.
Mikstra (endast på finska): www2.stakes.fi/mikstra/
Motsvarande organisation i Sverige: www.strama.org
APUA, den världsomfattande organisationen: www.tufts.edu/med/apua/