Irina står nedböjd över en kortväxt ensam lisitjki, hon skrapar på dess fot, inspekterar den med kritisk uppsyn, överväger en stund, ska hon eller ska hon inte plocka den här lilla räven - för så heter kantarell på ryska eftersom dess färg påminner om rävens päls, men sedan skrattar hon till, skär av kantarellen och slänger den i korgen.
- Även om man hittar en så här liten kantarell i skogen lönar det sig att plocka den. Den slutar växa om den en gång är upptäckt, förklarar Irina leende.
Det är söndag förmiddag i början av september. Och var alldeles säker på en sak. Just nu är miljoner ryssar samtidigt som vi i svampskogen. Det är sensommarens stora passion, precis som i Sverige och framför allt i Finland, bara med den skillnaden att svampplockning är ännu större och viktigare här. Det utbredda systemet med datjor, sommarstugor, och faktumet att de flesta stadsbor fortfarande har släktingar eller rötter på landsbygden har gjort att svampplockning inte är en tradition som gått förlorad. Och eftersom all skog fortfarande i praktiken är statsägd finns det gott om mark att vandra i. Förutom förstås när guvernören utlyser varning för skogsbrand. Då är det till och med förbjudet att gå i skogen. Den här torra sommaren utfärdades många sådana varningar, men …
- Svampplockare brukar inte bry sig om de där varningarna, konstaterar Irina lakoniskt.
Vi är på Karelska näset utanför den populära datjabyn Komarova cirka tio kilometer väster om den gamla finsk-ryska gränsen. Jag ser mig omkring, det är tallskog och där längre bort tätare blandskog, en uttorkad bäck, myrstackar, en liten skogsstig med barr som beläggning, vått i gräset för det har just slutat regna, och faktum är att hur jag en försöker, och hur jag än håller utkik, upptäcker jag inte någonting som skvallrar om var vi befinner oss. Det är Ryssland eller Finland eller bådadera - för skogsmiljön spelar det inte så stor roll var gränsen går.
Svamp är Irinas främsta hobby. Hon försöker komma ut i skogen varje veckoslut, och vanligtvis halvvägs till Moskva till byn Isjtjino som hon växte upp i. Hon talar med glänsande ögon om hur det allt började i barndomen.
- Före jag ens kunde gå tog pappa med mig till svampskogen. Jag satt på hans axlar och lärde mig allt. I dag orkar han inte längre själv plocka, men jag ringer alltid till honom efter veckosluten och berättar hur det gått, säger Irina.
Han undrar var hon hittade svamp, hur mycket, och det där hemliga stället i björkskogen - hur var det där? - och den viktigaste frågan: hittade du några karljohanssvampar?
För karljohan är enligt ryssarna den förnämaste bland svampar och Irina blir alldeles lyrisk när hon ska förklara varför den är fantastisk.
- Den är så vacker, så fulländad, den är stor och ståtlig, och köttet är vitt som nysnö, säger hon med drömmande ögon.
Därför heter den bjelij grib på ryska,det vill säga vit svamp. Att den heter karljohan på svenska tycker Irina är otroligt komiskt, är det som om vi döpte den till Ivan Ivanovitj? undrar hon. Och jag skulle gärna svara ja, just så är det, men sanningen är väl ändå att det beror på att Karl XIV Johan älskade svamp och speciellt just stensoppen som den också kallas.
Det visar sig att detta är en usel dag för karljohan och jag frågar försiktigt Irina om det inte stör henne. Och jag väntar mig ett ilsket utbrott eller i alla fall ett irriterat tonläge, men med ett kolugn konstaterar hon att just så här ska svampplockning vara: ingenting ska tas för givet, varje utflykt ska skilja sig från varandra och att det för henne redan är tillräckligt att promenera (oftast) ensam i skogen.
Men visst är det roligt om skogen är full av svamp. Irina berättar det först på kvällen, just före vi säger adjö vid en av metrostationerna i norra S:t Petersburg, kanske av blyghet - vad vet jag - men i alla fall att hon en dag för några år sedan var ute bara sex timmar i skogen, i och omkring det där speciella stället i hennes barndomsby och återvände sedan hem med 238 stycken karljohanssvampar.
För redan som liten lärde hon sig den hårda vägen att inte lämna svamp i skogen. Hon var sex år gammal när hon var ute med pappa och givetvis ösregnade det, och de gick och gick, plockade och plockade, längre och längre hemifrån och det blev tyngre och tyngre, så tungt att de inte egentligen orkade och pappa undrade om de kanske borde lämna lite kvar i skogen eftersom det var lång väg hem, men då bet lilla Irina ihop tänderna och mer eller mindre kröp hem med svampen i ryggsäcken på ryggen och när de äntligen kom fram stupade hon i säng, utmattad men nöjd, och när pappa mest på skämt nästa dag undrade om de ska gå och plocka svamp hoppade Irina upp och sa okej, när går vi?
Irina berättar att man på ryska kallar svampplockning för tyst jakt, i motsats till riktig jakt med gevär.
- Det är just vad det är. Tyst jakt. Och upplevelsen är alltid ett äventyr eftersom ingen svamp är den andra lik. Och när man observerar vad man hittar och vad man inte hittar blir varje utfärd en rapport från naturen ur vilken svaren på många frågor kan utläsas: Hur mycket har det regnat? Hur varmt har det varit? Har någon gått här nyligen?
Men det där med tyst jakt gäller bara när man är ensam i skogen, för slutligen hör jag någonting som ändå skvallrar om i vilket land vi befinner oss i: I skogen ekar ropen på Masja - smeknamnet för Maria.
- Masja?
- Masja!
- Maaasjaaa!
Typiskt nog finns det tre masjor med oss. En av grannflickorna i byn, min sambo samt Irinas väninna som har sommarstuga i Komarova. I och för sig heter väninnan Marina, men i dag döper Irina henne till Masja.
Mest för att förvirra alla i skogen.
Dessutom kallas fotografen för Sasja.
Och det blir skäggriskor, pepparriskor, olika slags kremlor som Irina och alla andra gärna plockar, en och annan kantarell och så vidare och när korgarna är fulla vandrar vi tillbaka längs vägen och vi möter ett äldre par som avundsjukt sneglar på korgarna och undrar var Irina & C:o hittat all svamp och Irina och masjorna ler bara tillbaka och svarar just så hemlighetsfullt och obestämt som svampplockare ska svara: "i skogen".
På datjans trädgård börjar vi rensa svampen samtidigt som en full man raglar in med en klirrande plastpåse.
- Izvinite, pozjalujsta, ursäkta mig, var god, men får jag slå mig ner här? Jag är så full … jag är så full. Frun sa att jag inte får komma hem i det här skicket. Får jag sitta här en stund? Izvinite, pozjalujsta.
Han sitter där i några minuter och upprepar sitt mantra men när vi börjar tala om svamprecept och koktider och allt sånt där blir det hela lite komplicerat och han fortsätter sin ökenvandring till nästa datja.
Irina inspekterar en svamp, söker efter maskar, men tillägger sedan att ett ordspråk hon uppskattar säger att "man ska inte vara rädd för att äta maskar, men nog för maskar som äter en" och om det ska betyda att man ska eller inte ska äta svamp med mask vet jag faktiskt inte. Den här gången hamnar i alla fall svampen med i grytan. För säkerhets skull kokar man nämligen alltid svamparna i tio minuter innan de till exempel steks.
Och slutligen får jag svar på en fråga som bekymrat mig i många år. Öppna ett kylskåp hos en ryss och du ska alltid finna en mystisk kastrull längst bakom på den understa hyllan. Du kan bo i veckor hemma hos en familj utan att någon ens så mycket som sneglar på den där kastrullen.
Vad i fridens namn finns det i den där kastrullen?
Nu har jag lärt mig. Det är saltade svampar. Och den där kastrullen kan stå där från höst till vår.
- Men jag kan oftast inte hålla mig så länge. Jag börjar provsmaka efter några veckor, fnittrar Irina.
I Ryssland satsar man mycket på att salta, torka eller mjölksyra svampen, traditioner som inte är starka hos oss. Nuförtiden har frysning också i Ryssland blivit populärare. Men de gamla traditionerna lärs fortfarande vidare och när jag ber om tips för saltning går diskussionen het för fotografen hävdar i sten att man MÅSTE skära av foten på karljohan innan man saltar den, men Irina säger vänligt men bestämt att nej, det måste man inte, och de grälar en stund, men för den allmänna fridens skull konstaterar Masja, ursäkta Marina, slutligen salomoniskt att traditionerna är olika i olika familjer.
Konserveringen handlar sist och slutligen bara om att kunna förlänga njutningen, till den där mörka och ruskiga vinterkvällen.
- Sen tar vi fram svampen och gör till exempel en paj eller gryta, blandar med smetana, steker lite lök, kokar potatis, tillreder lite kött.
Och vad dricker ni?
- Te eller kaffe, säger Irina. Men om det är riktigt kallt, då dricker jag helst vodka.