Stig ombord! Den här gången åker vi på en tvådagars resa. En resa där tiden alltid är knapp, men där inga sura miner får visas. En resa i finansminister Suvi-Anne Siimes fotspår.
Jag vet inte om hon någonsin har svetsat. Eller slagit plåt.
Jag vet bara att jag inte har gjort det. I Helsingin Työväentalos festsal finns däremot ett par hundra personer som har gjort just det. Hela livet, dessutom. Jag känner mig som en barnrumpa. Känner hon sig också så?
Tydligen inte. Hon står självsäkert där i talarstolen. Hon talar om pensioner. Hon säger att problemet är att det föds för få barn i Finland, att det kan bli kärvt att få ihop pensionerna i framtiden. Ibland gestikulerar hon, hon söker ögonkontakt, hon småler, men folkmassan är för stor för personlig kontakt. Det är inte lätt att flirta med 300 stycken pensionärer på en gång.
300 arbetare som har svetsat eller slagit plåt hela sitt liv. 300 människor med fåror i ansiktet. 300 människor med fackets nyutgivna jubileumsskiva i handen, Veljiksi kaikki, med låtar som Internationalen, Työväen marssi, Yhteisrintama och Barrikadimarssi.
Här skulle vem som helst ha mycket att lära sig.
Lyssna! En ur publiken, han sitter längst fram, tar till orda efter att hon har talat färdigt.
- Toveri ministeri, tämä oli oikeastaan hyvä puheenvuoro, yksi osa jäi kuitenkin sanomatta … bla bla … lopun tähän …, mutta sen verran haluan vielä sanoa … bla bla.
Vad han egentligen vill fråga är hur fan regeringen har tänkt sig att man ska klara sig på 4000 mark i månaden? För sådan är verkligheten för många pensionerade metallarbetare.
Andra finansminister Suvi-Anne Siimes, som alltså antagligen aldrig svetsat eller slagit plåt, lyssnar med intensiv blick. Hon gör till och med anteckningar. Hon småler vänligt igen.
- Hyvät toverit, jag hoppas att jag kan svara tillräckligt provokativt så att jag får fler frågor.
Men på själva frågan svarar hon egentligen inte.
För vad ska man svara på en sådan fråga? Vad ska man säga när man själv tjänar 56 000 mark i månaden? "Ät mera strömming"?
Vi åkte hit i en svart bil med chaufför. Vi reste från landets maktcentrum, finansministeriet, där tidningar som Optio och Talouselämä ligger framme, där tjänstemän i svarta kostymer bollar med miljarder, där 49 före detta ministerporträtt pryder väntrummet och där den då unge Aarre Simonen (1956-59) var överlägset stiligast. I bilen viftade Siimes med några klottriga papper, det kunde ha varit en högstadieelevs anteckningar från en geografilektion, men i verkligheten var det ministerns tal vid Metallförbundets veteranträff, en temadag med rubriken "Riittävätkö rahat eläkkeisiin?" (Räcker pengarna till för pensionerna?).
- För att hållas vid liv försöker jag få till stånd någon form av dialog vid varje tillställning som jag deltar i. Därför föredrar jag att skriva talet själv eller så har jag ett färdigskrivet tal och hoppas istället på fri diskussion efteråt, förklarade hon.
Att hålla ett 30 minuter långt tal utifrån några klottriga papper är ingenting jämfört med den irritation Suvi-Anne brottades med i morse hemma i Karislojo. Hon hade planerat att klä sig i rött, men helsike också, den Röda Dressen hade blivit i lägenheten i Helsingfors. Det blev svart i stället, vilket i och för sig går i färg med ministerns arbetsväska, Marimekko-ryggsäcken.
Men i publiken känner man nog till Suvi-Annes färg ändå.
- Kuule, hei! Fråga Niinistö om han vet hur det känns att vara för gammal för att få jobb och för ung för att få pension. Det är sånt som borgarna aldrig talar om … men lyckligtvis är du ju inte en av dem, säger någon.
Spridda applåder i publiken. Någon ropar uppmuntrande till Suvi-Anne: pidä pintasi vaan!
Och just när det ska ta slut stiger en kvinna upp, hon har ett viktigt budskap:
- Jag hoppas att homo- och lesboförhållanden aldrig blir verklighet.
Suvi-Anne ser road ut. Men hon säger ingenting.
Sen blir det applåder för ministern.
Och handskakningar.
Tolv minuter efter tidtabellen.
I svarta bilen: Varför svarade du inte på böginlägget?
- Nå, ha ha, det var ju inte direkt en fråga, bara en kommentar.
Vi åker över bron. Marin Congress Center är fullspäckad med hundratals kostymklädda män plus några enstaka kvinnor. Statens högsta tjänstemän deltar i sin årliga temadag. En stordia sprider sitt hemtrevliga ljus över salen, det står "Eurooppa 2010 ja hallinnon haasteet" på skärmen. Det dröjer inte många sekunder innan Siimes igen står i talarstolen, men herregud, tänk om hon i misstag inleder med "Hyvät toverit!"? Tänk om hon just nu har gått in i twilight-zonen, över den gräns som varje politiker som rusar från möte till möte, från intervju till intervju, från lobbningsträff till lobbningsträff, ständigt måste se upp för.
- Hyvät osanottajat! Statsmakten kan liknas vid ett fartyg och att leda statsförvaltningen är som att sitta vid kommandobryggan. Men i dag är statsfartyget så mycket mer än ett enda stort fartyg, det är snarare än hel flotta.
Ingen fara. Suvi-Anne håller sig på rätt sida. Hon lyckas till och med smyga in några kritiska fraser: "Medborgarna har blivit aktivare, många har tröttnat på att bara vara underkastade de beslut som myndigheterna fattar. Detta är en utmaning för den offentliga sektorn."
Svarta bilen.
Lunch med specialmedarbetarna. Snabbshopping i Kalevan koru.
Svarta bilen.
Till riksdagen.
Vänsterförbundets riksdagsgrupp håller möte. Nu är det Outi Ojala och inte Siimes som styr och ställer. Ojala beklagar sig över dopingskandalen, hon säger att det är tur att man inte ska på nordisk konferens snart. Esko-Juhani Tennilä fnyser föraktfullt medan han bläddrar i sin kvällstidning: "nästa gång är det svenskarnas som åker fast". Sedan kastar Ojala ut mig, för nu ska man tala om stora och viktiga saker.
Jag blir lämnad ensam i korridoren. Ingen syns till. Alldeles tyst. "Vierasryhmien kuljettaminen 5. ja 6. kerroksen ryhmäkansliakäytvävillä kielletty". På toalettdörren: "Vain kansanedustajille ja ryhmäkansliahenkilökunnalle (endast för riksdagsledamöterna och kanslipersonalen)". Dörren till rum E562 lyser dock upp de långa och tråkiga korridorerna, planschen skriker ut: Raimo is back - Pohjalaisuudessa voimaa. Vistbacka är fotograferad med cowboyhatt. Så kan bara en självironisk person göra. Eller en clown.
Rum E501A lockar med sin mysticism, det står "Städskrubbens dörr bör hållas stängd" men ändå står dörren på glänt! Det är oroväckande. Det betyder att ordningen inte riktigt är som den ska vara i Finlands riksdag. Inte många minuter efter att jag undersökt städskrubben inifrån (riksdagen använder Katrin Care-toalettpapper) dyker en kvinnlig vaktmästare av något slag upp. Hon iakttar mig på avstånd, hon står där i ändan av korridoren, men hon säger ingenting.
Det känns som om jag kommit något på spåren.
Det är något suspekt med den där städskrubben.
Då går larmet. Två gälla signaler. Röda lampor blinkar. Det kunde lika väl vara Red Alert i Moonbase Alfa. Dörrar rycks upp. Folk i kostymer rusar ut.
Det ÄR något med den där städskrubben.
Smart nog, för att avleda uppmärksamheten, låtsas alla springa iväg på plenum. Även Siimes. I trappan utbyter hon några ord på svenska med en sfp-riksdagsman, sen går hon in i stora salen, trycker på knappen, och kommer ut lika snabbt igen.
I kabinett B234 har Kepa (Kehitysyhteistyön palvelukeskus - Servicecentralen för biståndsarbete) en halv timme på sig att övertyga ministern. Det är Siimes, två specialmedarbetare och Kepa:s styrelseordförande Jorma Kukkonen (ex-riksdagsman) och verksamhetsledaren Folke Sundman som slår sig ner i soffan. Snabbt förstår man att Kukkonen behärskar lobbandets ädla princip. Han är talför, underhållande, hjärtlig. Först hälsar han från Savolax, sedan berömmer han Siimes, sedan ställer han sig upp och stå och håller ett kort anförande. Han talar om Tobinskatten och om att Finland måste höja på ulandsbiståndet, vilket regeringsprogrammet också förutsätter.
Efter Kukkonens övertygande retorik skulle antagligen vem som helst höja biståndet till 0,7 procent av BNP och införa Tobinskatten i hela EU. Men en minister är en minister. Siimes lyssnar (åter igen) intensivt med ett leende på läpparna, hon ritar underliga figurer på sitt papper, och sen säger hon att det är klart att hon vill arbeta för att biståndet "rör sig i rätt riktning".
Kepa:s representanter ser ändå nöjda ut.
Snart har Siimes träff med ministerkollegan Koskinen. Då får det inte finnas vittnen. Jag måste lämna byggnaden, arbetsdagen är slut.
En annan dag. Nu är platsen Tammerfors.
Universitetets festsal är fylld till en tredjedel. Det är en märklig festsal. Den är starkt sluttande och till formatet är den som en sektor av en cirkel, som munnen i pac man-figuren. Och där mitt i allt detta, på den abnormt stora scenen, bländad av strålkastarljuset från 35 taklampor, står (ja, ja, åter igen) en pigg och fräsch Suvi-Anne och talar om att den offentliga sektorn måste skärpa sig och kunna marknadsföra sig till kommande arbetstagare. Hon säger att staten kan erbjuda intressanta jobb och att arbetsmiljön är mänsklig. Sedan ser hon på klockan och säger att nu ska det bli lite interaktivitet och så närmar hon sig publiken och sätter sig på scenkanten.
Man kan ju inte diskutera om man inte ser vem man talar med, ursäktar hon sig.
Studerandena vill veta varför staten inte betalar något för de praktikanter som jobbar på ministerierna. Ilskan är stor, men hej, ingen fara, skickligt vänder Siimes på steken och på något märkligt sätt får man känslan av att hon själv är studerande.
- När jag själv skulle praktisera som tjänsteman, ursäkta tjänstekvinna, fick vi höra att Finlands bank endast tar emot manliga praktikanter.
Någon undrar varför inte ministerierna och universiteten kan dela på lönekostnaderna för praktikanterna. Hm, bra idé, säger Siimes. Det ska jag skriva upp.
Men allt handlar om pengar, tillägger hon.
Pengar, pengar. Alltid detta snack om pengar. Vi vill höja på biståndet, men det finns inte resurser. Vi vill ta hand om de fattiga, men det finns inte fyrk. Vi vill ge praktikantlöner till studerande, men vem ska betala?
Claes Andersson, Siimes partivän, skriver i sin nya bok Mina tolv politiska år (Söderströms, 2000) om hur han i augusti 1996 under en nattlig och utdragen förhandling med bland annat finansminister Sauli Niinistö försökte skaka fram pengar till studiestödet för under 20-åringar. Ju argare och mer desperat Andersson blev, desto nöjdare blev Niinistö. Till slut snubblade Andersson över gränsen. Just den gräns som en politiker måste se upp för.
"Jag tappade all besinning, reste mig upp ur stolen, började dunka i bordet med bägge knytnävarna med all den kraft jag var mäktig samtidigt som jag skrek ut min vrede och mitt förakt. Jag svor, kallade Niinistö vid de värsta epitet och skulle inte bordet ha stått mellan oss skulle jag otvivelaktigt ha flugit på och tagit struptag på finansministern.
… Niinistö tittade på mig, log, ryckte på axlarna och sade: vi tar en liten paus, va?"
Paradoxalt nog ledde den incidenten till att Andersson och Niinistö blev vänner.
Efter diskussionen flockas studentpolitikerna kring Siimes. En kille med portfölj blandar sig i sällskapet, vänder sig till Siimes och undrar om inte staten har funderat på effektivitetstänkande (tehokkuusajattelu) gällande studiestödet. Hans teori går i korthet ut på att studiestödets storlek borde vara direkt beroende av antalet studieveckor man har klarat.
- Jag har räknat ut att staten skulle spara mycket pengar på det sättet.
Siimes lyssnar vänligt. Men hon säger ingenting.
Är det så man vet att hon inte är av samma åsikt. När hon lyssnar - men tiger?
Universitetets rektor leder Siimes till dörren. "Intressant debatt … trevligt … bla bla".
In i svarta bilen. Siimes mumlar: "Pinsamt, jag kom inte ihåg vad den där rektorn heter … men jag har nog träffat honom förut … någon gång."
Läpparna målas röda. Ut ur svarta bilen.
Tampereen raatihuone; en förnäm och nästan överprålig bastion mitt i arbetarstaden. Stadsdirektören Jorma Rantanen har tagit tillfället i akt och bjudit Siimes och en delegation på hög nivå från VVO på lunch, sammanlagt tio personer.
Champagne. Vad småpratar en minister, en stadsdirektör och en tjänstemannadelegation om över ett glas bubblande vin mitt på dagen i Tammerfors rådshus?
Om gatubelysning. Om att det ökar trivseln.
Sedan harklar Rantanen sig. Varsågoda, bordet är dukat, jag hamnar i ena bordsändan (maksajan paikka, väser en av tjänstemännen), Siimes och Rantanen sitter mitt emot varandra. En servitör jobbar tyst men effektivt. Varm smörgås. Röding från Enare träsk. Vittvin. Rantanen säger att vi inte under maten ska tala politik eller lobba för någonting, nu ska vi umgås.
Två sekunder går.
Sedan talar de om bostadspolitik i 45 minuter. Det låter som lobbande. Men antagligen har jag fel.
Och när jag sitter här, likt en fluga på väggen, är det omöjligt att inte slås av hur komplicerat vårt samhälle är. Hur allting påverkar något annat. Här sitter Siimes, bostadsministern, omgiven av människor vars uppgift är att fundera på människors hem. Hur stora bostäder ska byggas? Var ska de byggas? Var finns arbetsplatserna? Var går kollektivtrafiken? Vem ska betala?
De säger att staten är i knipa eftersom det finns en stark singeltrend just nu i Finland. Och då är det ingen idé att bygga familjelägenheter.
Så enkelt, men samtidigt så svårt, kan det vara.
Mera singlar - mera enrummare.
Alla kring bordet verkar känna till varje nybygge i Finland, varje lösning i varje stad. Någon nämner Kotka som någon gång ordnade bostadsmässa mitt i "allt helvete" och alla skrattar gott för alla vet precis vad det handlar om. Jag skrattar också för det verkar himla roligt. Den där bostadsmässan i Kotka, aj, aj, …
I denna anrika miljö med klassisk finsk konst och där det är högt i tak, kommer Siimes med inlägg som verkar alldeles intelligenta. Men hur i helvete är det egentligen möjligt? Hur kan en och samma människa tala om metallarbetarnas pensioner, statstjänstemännens ansvar, biståndet och Tobinskatten, studerandenas framtid och nu om bostadspolitiken i detalj - och hela tiden göra det så att också de insatta tror att hon faktiskt vet vad hon snackar om?
Det måste vara det som kallas politik.
Eller handlar det bara om ren och skär narcissism?
Klarar man av att springa gatlopp varje dag och rusa från möte till möte bara för att man egentligen är smickrad, som Claes Andersson skriver, över att journalister, andra beslutsfattare och vanligt folk tycks vara intresserade av vad just man tycker och tänker.
Det är svårt att säga. Men något får också Siimes att frivilligt springa gatlopp. Med ett leende på sina röda läppar, dessutom.
Det blir kaffe och lite praliner och snabb guidning i huset och sen rusar vi alla till stadens nya bostadsförmedling, Asuntotori, ett flott och modernt hus, och vi slår oss ner i ett litet rum och husets chef berättar om idén bakom att samla nästan all bostadsförmedling under ett tak, och där sitter Siimes igen pigg och vaken, och chefen säger att visst finns det personer som påpekat att staden nog inte får fler hyresbostäder bara genom att bygga ett stiligt hus där bostäder förmedlas.
- Det stämmer förstås, men det här är också en god träffpunkt och huset har effektiverat verksamheten.
Snabbt, snabbt ut igen.
Svarta bilen väntar utanför.
Nu ska VVO visa upp Aaltonens renoverade skofabrik som numera är ett eftertraktat bostadshus. Där väntar också Aamulehtis redaktör, och då stannar tiden, alla väntar snällt i var sitt hörn och dricker några klunkar Colombard Chardonnay, en kille i brungul kavaj förevigar ministerns besök med en digikamera, och redaktören undrar om inte alla medborgare borde få en miniräknare som omvandlar mark till euro och Siimes säger att hm, själv föredrar hon en tabell, men att Lipponen har en sån där räknare och så där fortsätter de i en kvart … tills VVO:s koncernchef Ben Grass säger att nu måste vi tyvärr övergå till dagordningen … men Siimes ger redaktören ytterligare en minut tills hon klappar honom på axeln och säger att du fick ju ändå någonting att skriva om.
Mera föreläsningar. Visste ministern att såväl Kekkonen som Chrusjtjov beställde skor från Aaltonen?
Upp igen. Rask marsch genom korridorerna, knack-knack på familjen Nykänens dörr, och om Siimes varit pigg och glad tidigare blir hon nu närmast extatisk för den här lägenheten är fantastisk. Det är nästan fyra meter till tak, stora fönster, balkar, stämning som extremt få människor har, och dessutom är det stiligt inrett och allt detta för 59 mark per kvadratmeter. Siimes får en vild blick och antagligen fantiserar hon om att hon själv skulle bo här med sin familj och inte vara den som kommer på en tre och en halv minuts inspektion. Hon klättrar upp på barnens laveri, hon tittar in i bastun, ser sig omkring och VVO-gänget bara myser. Sedan vill Elisa ha autograf och Siimes sätter sig på alla fyra och skriver Elisalle och sin namnteckning på ett rutigt papper med golvet som underlag och Siimes ögon tindrar när hon sista gången utropar upeaa och pam! dörren stängs och så är vi ute i korridoren igen.
Svarta bilen.
VVO-männen talar på om bostadspolitik. Om det stora linjerna.
Siimes talar om Nykänens hem.
Framför Parturi Kultahius på Hämeenpuisto-gatan står fyra män ur Valmets orkester. De klämmer i med en fanfar. Ett trettiotal människor är på plats.
Konstverket Huivi (sjalen) ska avtäckas vid Finlaysons gamla bostadsskyskrapa. Huivi går i många färger. Huivi är tillverkat i akryl och är 38 meter långt. Huivi går från översta till nedersta våningen. Vinden tränger genom Siimes svarta läderjacka. I huset finns 144 lägenheter. Finansministern, bostadsministern, riksdagskvinnan, partiordföranden, hustrun och mamman Suvi-Anne Siimes klipper av snöret. Hon småler. Alltid detta småleende. Det är Suvi-Anne Siimes varumärke. Under två dygn har det alltid varit närvarande, men vem är jag att säga om det är äkta eller inte? I alla fall känns det äkta. Men ingen frisk människa borde småle så där mycket. Och därför känns det tryggt att veta att jag ändå såg en sekund, en enda sekund, under dessa två arbetsdagar då småleendet inte fanns där. Det var när den första dagen började. Precis när hon satte sig ner i bilen, när hon just hade kommit från morgonens regeringssammanträdande, när den svarta Volvon rullade iväg mot ytterligare en dag med idel handskakningar, möten och stående bakom talarstolar. Då, och endast då, suckade hon djupt, och ur sucken kunde man utläsa ett: "nu börjar det igen".
Huivi är invigd. Ballongerna börjar sin långa färd mot himlen. Vi tar hissen upp. Från översta våningen verkar hela Birkaland öppna sig, både när och fjärran. Där i det där huset, säger någon och pekar på en av trähusen fjorton våningar längre ner, där skrev Väinö Linna Okänd soldat.
- Jag måste säga åt Kari att vi ska flytta till Tammerfors, svarar Siimes.
- Välkommen!
Rask språngmarsch längs Puuvillatehtaankatu och Finlaysoninkatu och in i Arbetarnas centralmuseum och där är det smockfullt med folk och igen är det en annan generation och en annan ideologi som kommer till tals. Glöm Nokia och Internet, här är det historielektioner och gamla affischer: "Sata vuotta sitten Tampereen muurarit lakkoilivat" och "Yksityiskauppias: 50-100 % woittoa. Kauvanko tätä siedätte?" och sådär och här är Siimes nästan hjälte för det sägs att hon personligen har sett till att museet har fått pengar och i sitt mer eller mindre improviserade tal säger Siimes att sjalen är en bra symbol för den starka kvinnan. En sjal kan dessutom knyta samman saker och ting, i det här fallet husets invånare och dess ägare. Skål alltså för kvinnan, för samarbetet och för konstverket!
Minglande, något smått att äta, Siimes mobiltelefon har ringt, det är en av specialmedarbetarna. Kom ihåg att skriva kolumnen till Kansan uutiset!
Arrgh! … Men det är ingen fara.
Den skriver hon i den svarta bilen på vägen hem.