Del två: "Hatkampanjen mot tjetjenerna lyckas inte"

Hufvudstadsbladet 3.10.1999

Zelimhan är tjetjen, bosatt i Petersburg. Han säger att han inte bryr sig om rasismen som flödar i rysk massmedia: "S:t Petersburg är humant, här kan man vara trygg". Han är också säker på att ingen sann muslim kan stå bakom bombdåden i Ryssland. Men han säger också att han är redo att dö för den tjetjenska saken.

Han ser finurlig ut med sina pigga bruna ögon som ständigt studsar upp och ner, till höger och till vänster. Han fnittrar ofta åt sina egna roligheter bara för att nästa ögonblick vara gravallvarlig.
    - Det som nu händer är som när ens rival utmanar en på boxning. Om man är dålig på boxning föreslår man hellre fotboll eller karate.
    Säger Zelimhan och utgår ifrån att det räcker som svar på frågan om vad som sker i Kaukasus. För så där talar han. I liknelser, talesätt och ordspråk - nästan i gåtor. Eller gåtor i alla fall för mig som är van vid konkreta svar utan poesi eller omskrivningar. Jag känner mig sällsynt korkad när jag ständigt måste be honom konkretisera och förklara, men det finns ingen annan utväg, jag hade helt enkelt inte förstått ett dyft annars. Så, Zelimhan, kan du vänligen förklara vad du menar.
    - Jag menar att om man ständigt och upprepade gånger blir förödmjukad och attackerad någonstans lönar det sig att hitta ett annat ställe att kämpa på.
    Och, kommer det fram så småningom, den som utmanar och attackerar, det är förstås Ryssland. Och stället är Tjetjenien. Därför försökte man flytta över kampen till grannen Dagestan och det ser Zelimhan som en logisk utveckling.
    Zelimhan är tjetjen och har bott med sina föräldrar i S:t Petersburg i tretton år, men han besöker sitt hemland regelbundet, senast för en månad sedan. "Jag är en vanlig man", påpekar han om och om igen. Ingen terrorist, ingen politiker. Och det var just en sådan person jag ville träffa. Jag ville veta hur tjetjenen på gatan ser på den oroväckande utvecklingen i sitt hemland och på bomdåden i Ryssland under den senaste tiden. Vi träffas över en kopp kaffe med chokladbakelser, men Zelimhan har nästan inte tid att äta och dricka. Munnen går i ett och sidospåren är långa och invecklade.
    - Det var på en kongress i våras som representanter för Dagestan och Tjetjenien talade för att förena de två republikerna i en muslimsk stat, det var ett politiskt mål. Men som i ett led i denna strävan bestämde den militanta flanken att börja kämpa mot den reguljära ryska armén i Dagestan. Man ansåg att den ryska armén representerar det imperialistiska Ryssland och attackerar vårt självständiga land.

Kriget har börjat
Även om Zelimhan säger att han inte understöder kriget i sig påpekar han att han nog omfattar den ideologiska tanken om att förena Tjetjenien och Dagestan. Men att det nu behövs politisk vilja för att åstadkomma fred. För kriget, det pågår redan för fullt. Det inleddes i Dagestan men har nu spridit sig tillbaka till Tjetjenien..
    - Ryska armén bombar vanligt folk i vår huvudstad. De har i praktiken inlett invasionen. Men ryssarna skall minnas att om man är muslim betyder det inte att man sträcker fram halsen åt personen som vill hugga av den, säger han och menar att Tjetjenien kommer att svara på attackerna.
    - Men vi som inte önskar krig borde omedelbart finna varandra och söka efter gemensamma ståndpunkter att arbeta vidare på, fortsätter han.
    Kanske ett sådant finns hos patriarken Alexej II? Han meddelade i veckan att den ryska ortodoxa kyrkan i och för sig understöder försöken att skapa lag och ordning i Dagestan. Men att man inte kan betrakta kriget i norra Kaukasus som ett krig mellan två religioner, vilket krigshetsarna på bägge sidor så gärna vill.
    "Den ryska ortodoxa kyrkan motsätter sig kraftigt den bild som skapats i massmedia av händelserna i Dagestan som en konflikt mellan två religioner. Kristna och muslimer har samarbetat och levat i fred i århundraden i norra Kaukasus. I dag får ingenting förhindra upprätthållandet och en förstärkning av denna goda tradition. Vi oroas över försöken att sammankoppla dåd utförda av extremister med den islamska tron i sig och över försöken att skapa en tudelning mellan människor utifrån religiösa skiljelinjer ."
    Men Zelimhan är cynisk:
    - Viktor Tjernomyrdin (tidigare premiärminister, Jeltsins allierade) sade en gång att alla icke-ryssar i Ryssland kan anses vara ryssar. Det är det här landets lösning på minoritetsfrågorna, säger Zelimhan.
    Ändå tror han att kristna och muslimer kan leva tillsammans i Ryssland. Historien visar att det är möjligt, säger han, och påpekar att redan Katarina II betraktade och accepterade islam som en religion i Ryssland. Men han påpekar att konflikten i Kaukasus är mycket komplicerad och sedan försvinner han i en lång utläggning med paralleller och abstrakta liknelser till Novgorod och till Romarriket, om att ryssarna (eller romarna som han kallar dem) startade kriget i Tjetjenien 1994 och 1999 eftersom det fanns ett litet tappert folk som inte ville anpassa sig till romarnas lagar. Och han berättar om när han var barn och såg ett bortglömt stycke i en tjetjensk skolbok om shejk Shamil som ledde ett "heligt krig" mot ryssarna i två decennier i mitten av 1800-talet.
    - En av mina klasskamrater som kallades Gräshoppan, eftersom han var så hysterisk, ville slänga bort boken, men jag förhindrade honom och läste stycket om Shamil. Det var den symboliska inledningen på mitt tjetjenska medvetande.

Historisk belastning
Under det ryska inbördeskriget efter revolutionen 1917 kom flera avgörande slag att utkämpas i Kaukasus där den vita generalen Denikin inte lyckades få de kaukasiska folken på sin sida. Tvärtom lät Lenins teorier om självbestämmande för små nationer och religionsfrihet lockande och efter att bolsjevikerna segrat skapades i norra Kaukasus den autonoma Bergsrepubliken år 1920 som en del av Ryssland. I princip gällde islamsk lag, men Zelimhan betecknar ändå försöket som ett misslyckande.
    - Vi anser att Bergsrepubliken var ett försök att "civilisera" oss. De ville klä oss i slips och kostym. Men tjetjenerna måste få leva sitt eget liv, vi har våra egna lagar och traditioner.
    Bergsrepubliken delades hur som helst snart upp i flera republiker och distrikt och under hela Sovjettiden ritades den kaukasiska kartan ständigt om, en bidragande orsak till problemen i dag.
    I februari 1944 deporterades 400 000 tjetjener, i praktiken hela det tjetjenska folket - anklagat för att ha samarbetat med tyskarna under andra världskriget - under vidriga omständigheter till Centralasien. Enligt beräkningar dog var fjärde tjetjen före sommaren. Chrusjtjov rehabiliterade tjetjenerna liksom de flesta andra deporterade folkslagen år 1956 och tjetjenerna kunde snart återvända hem. Men under slutet av 1950-talet ägde ständiga våldsamheter rum mellan nyinflyttade ryssar och de återvändande tjetjenerna, samtidigt som arbetslösheten var stor och människorna desillusionerade.
    I dag säger ryssar ofta föraktfullt att kaukasier, både muslimska och kristna, inte kan annat än köpa och sälja, att de är slöa, outbildade. I S:t Petersburg domineras t.ex. torghandeln helt och hållet av kaukasier och det här stör många ryssar. I folkmun anses det primitivt att "bara" syssla med handel. Och visst är det uppenbart att torghandeln hör till den gråa ekonomin och att man inte tillåter lokala uppstickare på grönsaksmarknaden, men samtidigt kan ryssarna tacka dessa "simpla" kaukasier för att det finns potatis, lök, äggplantor, rödbetor, vitlök, nötter, morötter och tomater att köpa till relativt billiga priser i nästan varje hörn.
    Men föraktet är i alla fall inte något typiskt för 1990-talet, märker man när man läser till exempel Chrusjtjovs memoarer. Chrusjtjov beskriver Stalins raseri när Stalin plötsligt (sist av alla, verkar det som) får veta hur det står till i Kaukasus och framför allt i sitt hemland Georgien. Stalin säger till Chrusjtjov: "Vet ni vad som nu försiggår i Georgien? Antingen slår de unga männen dank eller också sysslar de med svartabörsaffärer. Det är ju motbjudande!"
    Stalin tycks inte kunna resonera sig fram till att felet också kan bero på systemet, på att det var svårt för alla dessa miljoner ingenjörer av alla nationaliteter som Sovjet massutbildade att få arbete i det bördiga men också bergiga Kaukasus där tunga industrier är malplacerade. Istället började de sälja t.ex. georgiska lagerblad på den svarta marknaden. Stalins recept för att få bukt på problemen, skriver Chrusjtjov, var att "arrestera och deportera folk", medan Chrusjtjov på den här punkten står för en mjukare linje: "Om ryssarna bodde i Georgien skulle de göra precis samma sak. Naturligtvis existerar alltid en frestelse att försöka förtjäna en extra slant. Det är inte en fråga om nationalitet, det är en fråga om livsbetingelser."

Tjetjenerna är rädda
Efter explosionerna i vanliga bostadshus har inställningen till kaukasier och framför allt tjetjener skärpts. Ledande ryska politiker har upprepade gånger kopplat ihop explosionerna med tjetjener. Premiärminister Vladimir Putin sade till exempel i en tidningsintervju att Ryssland är tvunget att bomba Tjetjenien eftersom "banditer och internationella terrorister härjar fritt i landet där de förtrycker, våldtar och dödar oskyldiga ryssar". För Zelimhan är mönstret klar. Mäktiga män vill skapa en stereotyp bild av kaukasierna som terrorister, man blåser upp nationalistiska stämningar … men snart märker man att man inte längre kan kontrollera följderna och då är krig den enda utvägen.
    Zelimhan tycker i alla fall att "hatkampanjen" mot tjetjener och kaukasier inte har lyckats. S:t Petersburg är humanare än resten av Ryssland och här är man van vid folk av olika nationalitet, säger han. Han insisterar på att ryssen i gemen inte håller tjetjenen i gemen ansvarig för bombdåden, även om han medger att många tjetjener är rädda för hoten som uttalas i massmedierna.
    - Men vi är redo att dö med äran i behåll, säger han.
    Och det är troligt att det låter mera spektakulärt i vårt språkbruk än vad det egentligen är, för jag har svårt att se denne skrattande veterinärstuderande med rött skägg kämpa till döds på Petersburgs gator. För några minuter senare talar han igen fredens språk: "Jag har ingen orsak att starta ett krig, inte ens i min fantasi, vare sig här eller i Tjetjenien. Men det är också lönlöst att söka skyldiga, de finns på båda sidor."
    Och dessutom:
    - Det stämmer att flera hundra människor har dött i explosionerna och det är tragiskt. Men vad åstadkom Sovjet under sjuttio år? Tiotals miljoner människor försvann, avrättades, deporterades. Det här är inte Tyskland eller Skandinavien där man ställer till med en massdemonstration när en student blivit misshandlad av polisen.
    Själv tror han inte att det är tjetjenska "terrorister" som står bakom bombdåden. I alla fall kan det inte vara muslimer, hävdar han.
    - Enligt islamsk lag är alla världens barn muslimer tills de fyller tolv år. Därför skulle ingen muslim någonsin kunna spränga ett hus med sovande barn i luften, säger han.
    - Om muslimer faktiskt sysslar endast med att döda och plundra, som en del påstår, hur skulle islam i så fall vara så stort i världen? Människor kan faktiskt tänka själv och det här är en religion för dem som söker den innersta sanningen.
    Han tror inte heller att det är president Jeltsin som står bakom explosionerna, även om sådana vilda teorier finns. Teorin säger ungefär att Jeltsin på det här sättet vill skapa panik i landet och därmed få en ursäkt för att utlysa undantagstillstånd och följaktligen uppskjuta det kommande parlamentsvalet (i december) och presidentvalet (i juni), eftersom det är uppenbart att de som nu härskar i Kreml kommer att lida svidande nederlag. Zelimhan tror att det snarare är någon annan yttre eller inre kraft som har nytta av ett samhälleligt kaos i Ryssland, men han vill inte förklara närmare vad han menar.

Ingen har erkänt Tjetjenien
Det finns drygt en miljon tjetjener i det forna Sovjet i dag, varav omkring 800 000 bor i Tjetjenien. Landet betraktar sig självt som självständigt men denna självständighet har inte erkänts av någon annan stat.
    Rättslärda funderar på vad avtalet mellan Ryssland och Tjetjenien efter kriget 1996 egentligen innebär. I avtalet talas om att förhållandet mellan Ryssland och Tjetjenien ska tas upp igen om fem år (år 2001). Men då Ryssland bombar Tjetjenien, är det då en intern rysk konflikt eller är det krig mellan två oberoende stater? För Zelimhan är saken solklar.
    - Om vi är de facto eller de jure självständiga, eller kanske något annat, bryr vi oss inte om. Tjetjenien ÄR ett självständigt land.
    Och när jag undrar varför ett självständigt land får pensioner och skattepengar från Moskva och använder den ryska rubeln som valuta mumlar han lite men späder sedan lite på genom att berätta hur ett officiellt dokument från de tjetjenska myndigheterna ser ut: statsemblemet med text på arabiska, några standardfraser på tjetjenska med latinska bokstäver, och sedan själva texten på ryska med det kyrilliska alfabetet.
    - Vi vill ju inte bryta alla band till ryssarna på en gång, säger Zelimhan i ett plötsligt infall av självironi.
    I det nya krig som Ryssland nu för i Tjetjenien har generalerna lärt sig Natos retorik. Man bombar endast "militära mål" och det heter också att "våra pojkar inte denna gång skall utsättas för fiendens eld" och åtminstone hittills ser det ut som om det ryska folket understöder attackerna in i Tjetjenien. Man måste ju få hämnd för de "tjetjenska" terroristattackerna …
    Zelimhan hade tänkt slutföra sina studier i Polen denna termin men nu kan han inte åka iväg. Varför? undrar jag och svaret kommer i formen av ytterligare ett talesätt: "Om du inte följer andras exempel blir du själv ett exempel."
    Översatt och tillämpat på Zelimhans liv i S:t Petersburg hösten 1999 betyder det att han inte kan sticka sin väg, utan måste stanna kvar och skydda sina föräldrar mot eventuella attacker.