Du är som dina tonår - Kim Weckström

Den första flaskan Bordeaux Blanc. I sin trevande och blyga kåthet tar pojken för första gången flickan på brösten.
    Det är tonåren. Åren som enligt Kim Weckströms teori styr resten av ditt liv. Med den teorin i bakfickan skriver han nu en roman som kan bli 90-talets comeback.
    Låt oss först resa elva år tillbaka i tiden. Vi kommer till Orwells och Madonnas år. 1984.
    Det är samma år som Svenskfinland får kaffet i vrångstrupen då en fräck, rå och intensiv roman utkommer. Kritikerna håller på att förgås i den vilda extasen. Superlativen tränger undan allt annat på tidningarnas kultursidor. Kim Weckström är Namnet. Trägrottan är Boken.
    Det är en utflippad roman. Huvudpersonerna är ett gäng hesakillar, totalt desillusionerade, som kämpar igenom livet med sprit och droger och droger och sprit som främsta kraftkälla.
    De sitter på krogar (Sea Horse) och berättar anekdoter ur det förgångna. Anekdoter som alla sedan länge kan utantill.
    De talar i stora ord om framtiden. En framtid som tyvärr aldrig tycks infinna sig.
    De drömmer alla om Kärleken. Men tvingas leva i totalt förvridna människorelationer.
    Men Trägrottan känns autentisk. Det är äkta tavaraa. Det brutala språket, den mäktiga krabbisen, den brinnande kåtheten. Så gott som alla känner igen åtminstone en liten del av vad gänget i Trägrottan genomlever. Läsaren skrattar, våndas, jublar, gråter och hoppas in i det sista att allt skall ordna upp sig.
    Och en oundviklig fråga inställer sig. Hur autentisk är egentligen boken? Kan detta vara ren och skär dokumentär?

Väcker uppståndelse
1984 är Kim Weckström på andra sidan Atlanten och skyr telefonsamtal från finländska journalister som pesten. Han förstår inte uppståndelsen. Vad har jag gjort? frågar han sig själv.
    Elva år senare, i dag, kommer han fortfarande ihåg den där känslan.
    - Jag var skitskraj. All publicitet kändes lite obscen. Det var som om jag skulle ha levt i en etta med några förtrogna för att plötsligt tvingas stå på Stortorget inför tusentals människor.
    Bakom Trägrottan låg ett hårt arbete och rätt sällskap. Det var efter några år av svirande och flummande som Weckström började fascineras av de otaliga och ofta mycket seglivade legenderna som kastades härs och tvärs över krogbordet. Han började ta med sig anteckningsblock och rusade ibland in på WC:et efter att ha hört en odödlig dialog.
    - Bra dialoger är hemskt svåra att rekonstruera. Man måste genast skriva upp dem, ursäktar han.
    Weckström brevväxlade ivrigt med en barndomsvän som bodde utomlands - dessa brev formade sig så småningom till en sorts dagbok som kom att utgöra grunden för hela Trägrottan. I breven använde de sig för första gången av finskt talspråk i skriftlig form. Förbluffade insåg de att det såg bra ut. Det blev "hejdlösa betraktelser" från det som de såg omkring sig, ofta mycket färggranna beskrivningar av de senaste skrönorna ur verkligheten.
    I Trägrottan är allt förstås omkastat, blandat, satt i ett annat sammanhang. Men grunden fanns där omkring honom. Vännerna. Vännernas vänner. Diffusa ansikten i rökdimman. Speedade blickar. Flyktiga meningsutbyten. Historier snappas upp. Historier bättras på och så småningom blir historierna fiktion.
    - I verkligheten sticker du hem från festen just då det börjar hända. Du hör bara om det efteråt. I fiktionen kan jag bli kvar. Jag kan sätta två jappar och en brud i ett rum och låta det utvecklas hur långt som helst. Jag kan göra det till den perfekta historien, förklarar Weckström.
    - Egentligen det samma som man sysslar med på krogen. Man bättrar på historierna.
    Trägrottans trovärdighet beror mycket på de bisarra detaljerna i beskrivningen av knarkdimman, krabbisen, fylloäventyren. Här finns detaljer som ingen frisk hjärna kan fantisera ihop.
    - Utan detaljer finns ju inget innehåll. Det viktigaste för mig var att jag hade materialet, elementen fanns omkring mig. Jag hade inte kunnat hitta på det. Det gäller att rekonstruera och filtrera det, det är det som är mitt hantverk.
    Men källorna utgör också dilemmat. Den närmaste omgivningen måste skyddas från att bli igenkänd och för att täcka igen spåren bör rökridåer skapas regelbundet. Förtroendet får inte brytas.

Krabbispoesi
Trägrottans huvudperson, Mårten Lindh, lider regelbundet av mer eller mindre oöverkomliga baksmällor på sin arbetsplats Anstalten - ett hem för utvecklingsstörda. Weckström besparar inte läsaren en enda saftig detalj, vi får allt detta oändliga lidande serverat rakt i ansiktet. En upptäcktsfärd i krabbisens onda värld.
    - Alla vet hur krabbis är. Det är ju en av de centrala diskussionerna som förs i ett gäng. Jag tror att man i själva verket jämför krabbisar mera än fyllor och brudar. Det är ett sätt att deala med det då man är 16-17 år och känner sig cool, men i själva verket inte är så jävla cool.
    Eftersom nästan alla vet hur det känns måste beskrivningarna vara trovärdiga. Det gäller också att samla krabbishistorier från litteraturen och lyssna på sina medmänniskor.
    En intressant detalj i Trägrottan är att grundutkastet, breven och berättelserna, var på finska. Men Weckström skrev boken på svenska och fick kämpa hårt för att få en fungerande översättning på huvudpersonernas hesajargong. Men han lyckades. Ett bra belägg för det är att Trägrottans hesaslang även år 1995 känns förankrad i verkligheten. Hösten 1984 utkom boken på finska, översättare: Kim Weckström.
    Gänget som huvudpersonen Mårten umgås med i Trägrottan utgör en sista spillra av 70-talets vänstervåg, men där apatin och desillusionen helt och hållit har tagit kommandot. Många betecknade också Trägrottan som den första uppgörelsen med 70-talet, men Weckström vill åtminstone i dag tona ner den aspekten.
    - Det sades att det var en upprättelse med stalinismen. Det är bara skit. Trägrottan handlar om tre eller fyra killar, om deras vänskap och om deras "coming of age".

Del två är del ett
Trägrottan i all ära. Väntandet på en uppföljare har pågått en längre tid och det är en offentlig hemlighet att den är på väg. Att den varit på väg ganska länge är också ett känt faktum. Men nu är den kanske på väg på riktigt.
    För att göra det konkret: Medan du läser detta pågår troligtvis en kamp om Weckströms tid. Han har sitt nya tidningsprojekt. Han har en liten dotter. Han har en fru. Han vill sova. Klockan går.
    Sedan har han den stora Comebacken. Den andra romanen. Tick-tack, tick-tack. Tiden vill inte räcka till. Men om allt går enligt planerna finns boken till jul. Då boken kommer på tal blir Weckström först ivrig. Orden rinner ur munnen. Men sen märker han vad det är han snackar om.
    - Eftersom boken inte är färdig vill jag inte säga för mycket. Det skulle binda mig.
    En liten försmak på vad som komma skall ingår i alla fall som ett kapitel i boken "Adress Helsingfors" med namnet "Hertsika-Druma-Geda" d.v.s. Hertonäs-Drumsö-Gäddvik. Tempot är snabbt, språket hårt. Och naturligtvis mycket manligt, någon skulle kanske säga chauvinistiskt, precis som i Trägrottan. Själv konstaterar Weckström att det här är det enda sättet han kan skriva på för att texten skall kännas verklig.
    I den nya romanen kommer vi att befinna oss i en tidsperiod definierad som pre-Trägrottan. Det är t.o.m. möjligt att samma karaktärer kommer att figurera här. Men nu som 16-17-åringar i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
    Weckström har nånting han kallar en kvasiteori. Det är den som har fått honom att stanna för den här tidsperioden. En teori som innebär att en människas liv i stor utsträckning formas under de dramatiska tonåren.
    - Det är då när man börjar tycka att man egentligen nog skulle klara sig utan morsan och farsan och anser att alla yngre och äldre personer borde utplånas, definierar han.
    Alla har genomlevat samma sak på ett eller annat sätt, även om det exakta händelseförloppet alltid är unikt och alltid lika häpnadsväckande, säger han. Därför kommer de flesta män, liksom tidigare, att känna igen sig själva.
    - Många känner ungefär igen historierna. Man är ung och kåt, jagar brudar, är kanske kär för första gången.
    Som tonåring lever man i ett litet slutet ghetto. Man umgås bara med jämnåriga och besitter en ofattbar mängd energi och precis hela livet ligger framför en.
    - Jag tror inte att man skapas i barndomen som femåring. Det är då när man håller sin första flickvän i handen som alltsammans börjar, förklarar Weckström. Det är en konstig period som aldrig kommer tillbaka.
    Med en klar förankring i sin egen bakgrund skriver Weckström om förortsfamiljer som för första gången märker att de har pengar. För första gången får de smaka på the good life. De dricker camparisoda på gården med sina grannar. Medelklassen skapas. De kan resa på södernresor. De freakar, helt enkelt, de blir konstiga, säger Weckström.
    Han ger en lång förklaring på hur den här generationen började bo i radhus, de skaffade bil och hade pengar att konsumera.
    - Tidigare generationer hade aldrig skoj. Det mesta hade varit otillåtet och människor var i regel strängt religiösa. Därför sket sig förhållandet mellan mina föräldrar och deras föräldrars generation.
    Det är de yttre ramarna. Men det finns någonting mer som han inte ännu kan definiera. Någonting som gör just den tidsperioden extra intressant.
    - Jag måste skriva för att komma tillrätta med det. Vad hände i en trädgård i augusti 1968? Vilka kläder hade de? Vad drack de? Hurdan färg på naglarna hade morsorna? Jag vill placera tillbaka dagens medelålders människor i den situationen. Sen när jag har skrivit kommer jag att förstå vad som var pointen, säger han och låter faktiskt lite som Monika Fagerholm.
    Själv var Weckström 16 år 1968 och var då inte så lite stolt över sig själv och sina polare.
    - Vi var de första som roivade. Vi var pionjärerna, eller åtminstone hade vi en sån känsla.
    Han medger också att det döljer "mycket nostalgi" i att återskapa dessa vilda år igen.
    - Som sjuttonåring har man, statistiskt sett, den högsta testosteronhalten, förklarar han.
    Med tanke på att Weckström gick i 80-talets främsta led tycker säkert många att Weckström skulle vara den perfekta personen att dokumentera det galna decenniet. Och det märks att frågan har spökat i hans hjärna. Men 80-talet är för nära. Och 80-talet var "bara jobb".
    - Vi donade 24 timmar i dygnet. Det fanns väldigt lite 80-tals glamour i mitt liv, påstår han. Och dessutom har jag 80-talet upp i halsen.
    Han klagar på att minnena har förbleknat, det fanns inte tid att tänka efter medan det hände. All koncentration gick ut på att få businessidén att överleva (Citylehti). Hur som helst finns det alldeles säkert en stor efterfrågan på Sanningen om 80-talet och kanske det är därför som Weckström & Co. har planer på att sammanställa en antologi på det som skrevs i Citylehti och andra tidningar på den tiden.
    Weckström utesluter inte heller att vi någon gång får se en roman av honom som utspelar sig i slutet av 80-talet.
    Men först skall nånting viktigare avklaras. Tonåren och de där trevande händerna på brösten.