Marika Parkkomäki

Första gången jag träffade Marika Parkkomäki, det var för många år sedan, marscherade hon fram till mig och gav mig en örfil. Annars bara. Örfilen var faktiskt ett relativt överraskande drag med tanke på att jag aldrig hade sett henne tidigare och aldrig talat med henne förr.
    Jag visste inte ens vem hon var.
    Visst förbryllades jag, men å andra sidan har nog betydligt egendomligare incidenter inträffat under småtimmarna på Åbo nation.
    Kanske man i stället bör se den oförklarliga örfilen som en storslagen merit?
    För nu är Marika "Marre" Parkkomäki en av Finlands mest hyllade unga skådespelare. I snabb takt har hon gått från klarhet till klarhet och så gott som alltid skördat fulla poäng av såväl publik som kritiker.
    Men alla hyllningar till trots var Marre inte förberedd för telefonsamtalet hon fick en vanlig mörk vardag i december.
    En saklig tjänsteman från undervisningsministeriet ringde och meddelade att hon skall få Finlandspriset. Ett pris på 90 000 finska mark. Då mannen bad om Marres kontonummer trodde hon att det rörde sig om ett skämt och uppmanade honom att sluta driva med henne.
    - Då gav han sitt telefonnummer till jobbet och bad mig ringa upp, säger Marre.
    Det gjorde hon och samma tjänsteman vid undervisningsministeriet svarade.
    - Tror du mig nu? frågade han, fortsätter Marre och börjar skratta.
    Någon dag senare klingade det till på bankkontot och på saldolappen stod det skrivet, onekligen, "insättning 90000,-".
    Det var inget skämt.
    Vilket Marres bank också snabbt insåg då hon tågade fram och deklarerade att nu skall studielånet betalas bort omedelbart i sin helhet.
    Dit rök 59 000 mark.
    När vi träffas är 26-åriga Marre fortfarande lite chockerad över priset. Stolt, ödmjuk, men framför allt chockerad. Hur kunde just jag få det? frågar hon sig.
    - Och det känns lite pinsamt att just jag fick det. Det finns ju så många andra jävligt bra skådisar, säger hon och verkar mena det.
    Just nu är Marre aktuell i pjäsen "Härlig är jorden" på Svenska teatern i Helsingfors. Superlativerna har flödat i recensionerna och Marre tror själv att det långt var insatsen i "Härlig är jorden" som ledde till priset. När man gör nånting bra på anrika Svenskis märks det i vida kulturkretsar, tror hon.
    Det paradoxala i sammanhanget är att Marres roll ursprungligen var skriven för Stina Rautelin. Men Stina fick ett jobberbjudande i Sverige och där stod regissören Joakim Groth utan en av huvudrollsinnehavaren. Det gällde att snabbt hitta någon ny. Många namn nämndes men slutligen kom man fram till Marika Parkkomäki.
    - I slutändan kan man säga att det var en av de bästa sakerna som hände oss, säger Joakim i dag.
    Han betecknar Marre som en "exceptionellt bra skådespelare och att det alltid finns ett djup i det hon gör". Enligt honom finns det inte någon risk för att framgångarna skall stiga henne i huvudet. Hon fokuserar sig alltid på sina brister och på hur hon kan bli bättre, förklarar Joakim. Marre är själv inne på samma banor.
    - Jag tycker inte alls att jag är så jävla bra. Jag svettas, jag är nervös. Ibland fastnar jag i känslor på scenen så att det blir nära på patetiskt, förklarar hon.
    I hennes karriärsbok finns mycket annat än "Härlig är jorden". Sammanlagt sex år på Teater Viirus bjöd på många omtalade rollprestationer, som nästan alltid var en av huvudrollerna. Marres karriärskurva har helt enkelt pekat rakt uppåt sedan hon som 17-åring och yngsta på sin årskurs började i Teaterhögskolan.
    Men under studietiden var hon kanske en annan Marre än hon är i dag. Hon skrattar gott åt sig själv då studietiden kommer på tal.
    - Jag var hemskt aggressiv, lite av en anarkist. Jag tyckte att allt var lite löjligt och skulle ifrågasätta allt. Jag trodde att jag var något, förklarar hon.
    Men hon vill inte dela ut några råd till kommande generationer ("kan en 26-åring göra det?") men hon håller fast vid vissa sundra drag.
    - Man skall inte ta emot allt. Man måste ifrågasätta saker och ting.
    Redan under studietiden involverades hon i det nya teaterprojektet som få vid den tiden trodde på, Teater Viirus. Men pjäser som "Marat", "Kung Ubu" och "Som ni vill ha det" innebar stora framgångar både för Viirus och Marre själv. Addera dessutom filmroller och roller i TV-serier till listan och sanningen börjar vara klar:
    - Allt har gått väldigt snabbt. På sätt och vis känner jag mig ganska gammal. Jag väntar på den stora kraschen, den kommer nog förr eller senare, säger hon.
    Och ser lite nervös ut. När hon talar tittar hon ofta ut genom fönstret med en flackande blick, hon är inte den samma självsäkra individen vi känner från teaterscenen. Hon är mänsklig - och rastlös. Hon är inte riktigt nöjd med tillvaron, någonting oroar henne.
    - Rädslor finns alltid. Jag tänker hela tiden på vad som skall hända. Kommer det att hända något hemskt? Och så funderar jag ofta på vad andra människor tänker om mig.
    Hon säger att hon är dålig på att fatta beslut vilket i sin tur skapar ännu mera rädslor. Följaktligen ältade hon i två år huruvida hon borde ta paus från Viirus eller inte innan det slutligen blev av. Före det talades det ibland i kretsarna i Helsingfors om hur de två kvinnorna i Viirus, Pia Runnakko och Marre, råkade i skymundan. Att Mats Långbacka och Johan Storgård körde över resten av gänget. Men Marre blir nästan förbannad då saken kommer på tal.
    - Varifrån kommer det där ryktet egentligen? Jag har sagt det förr och säger det en gång till: Det stämmer inte. Kanske pjäserna oftast var manliga och majoriteten av skådespelarna var ju män, men för mig var det inte något problem.
    Det var också under tiderna i Viirus som Marre fick ord om sig att vara hårdhudad och inte någon som kan behandlas hur som helst.
    - Kanske...jag säger i alla fall alltid vad jag tycker, kommenterar Marre.
    Hon har med andra ord sysslat med teater på heltid och mycket intensivt sedan den dagen för nio år sedan då hon började studera. Men det har inte varit teater endast på jobbet, utan också hemma. I fem år sällskapade Marre med en av eldsjälarna i Viirus, Mats Långbacka. Men i längden höll det inte ihop.
    - Vi jobbade tillsammans. Allt var bara Viirus och när vi kom hem på kvällen hade vi inte längre något att säga till varandra. Det var en av orsakerna till att det inte gick, säger Marre.
    Nu är Marre förlovad med skådespelaren Tommi Eronen. Visst, det är en skådespelare igen, men det här är annorlunda.
    - Vi har inte alls upplevt samma saker. Vi har något att tala om, säger Marre och visar glatt upp förlovningsringen.
    Teatern dominerar alltså Marres liv. Men i hennes sinne finns det alltid en bakdörr på glänt. Om hon går genom den dörren kommer en helt annan värld att öppnas. En värld där teaterscenen är lämnad åt sitt öde.
    - Jag behöver inte göra det här hela mitt liv. Det behövs omväxling. Kanske jag kan åka på en lång resa. Kanske jag kan börja måla...och flytta ut till landet. Jag tycker egentligen inte alls om staden och jag har en bild av att man får en inre harmoni på landet, säger hon.
    - Men inte vet jag om det stämmer, tillägger hon snabbt.
    Trots att Marre i högsta grad rör sig i den finlandssvenska teatervärlden har hon en bakgrund som skiljer henne från mången annan finlandssvensk skådespelare. Hon är född i Värmland i Sverige och har helt finskspråkiga föräldrar. De emigrerade från finska Österbotten i slutet av 60-talet och har alltid talat finska med Marre. När hon var elva år flyttade familjen tillbaka till Finland. Marre gick i den svenska skolan i Tammerfors och insåg snabbt att mycket var annorlunda.
    - Disciplinen i skolan var mycket hårdare här. Men det var helt naturligt för mig att börja i svensk skola eftersom jag bara kunde talspråksfinska.
    Studierna förde henne till Teaterhögskolan i Helsingfors och studiespråket var svenska. Det här betyder att hon inte riktigt kan komma underfund med vad hon är i dag; finlandssvensk eller finsk. Till slut kommer vi fram till att det kanske inte spelar så stor roll, fullständigt tvåspråkig är hon i alla fall.
    Marre spelade en av huvudrollerna i Christian Lindblads TV-film "Party" vilken skildrade en illusionslös finlandssvensk bättre krets på fest. Intriger, desperation, sex och hejdlöst mycket sprit var de ledande ingredienserna, men själv har Marre inga upplevelser av den sidan av finlandssvenskheten.
    - Samma sak finns både på finska och svenska, men jag har inte levt i den världen.
    Teaterkretsarna i Svenskfinland är hur som helst små och det betyder att samma människor går på samma fester och talar om samma saker. Men det bekommer inte Marre, hennes inställning är att "man ju alltid kan gå hem". Samtidigt är det alldeles klart att konkurrensen om arbetsplatserna är en kamp på kniven. Vännerna är också rivaler.
    Och avundsjukan är oudviklig.
    När Marre får 90 000 väcker det givetvis uppmärksamhet. En får massor, alla andra får ingenting.
    - Men jag har ju faktiskt inte ensam gjort allt, utan hjälp hade det aldrig blivit något. Prissystemet kan aldrig vara helt rättvist.
    Ändå tycker Marre att omgivningen har reagerat positivt, bara ett fåtal har frågat "varför fick just du priset?". Enligt henne råder det ändå mycket bitterhet och negativitet i skådespelarkretsar. Allt nytt skall sågas av och alla initiativ skall dödförklaras med att "det aldrig kommer att sälja".
    - Människor vill inte unna någon nånting.
    Även om Marre upplevt negativiteten personligen har den aldrig krossat henne: Hon har varit priviligierad i och med att hon aldrig behövt vänta länge på nya roller. Men klarar hon själv av att vara positiv gentemot andra?
    - Absolut. Jag brukar alltid uppmuntra mina kolleger, även om jag kanske tänker något annat...
    Vill förbli Marre
    "Härlig är jorden" fortsätter på Svenskis fram till mars 1996, men i dag är Marres tjänstledighet från Teater Viirus redan slut. I februari skall Viirus turnera med "Svejk" i Sverige och till sommaren planeras ett gemensamt projekt med Avanti!.
    - Att vara skådespelare på Svenskis är en stor lyx i jämförelse med Viirus. På Viirus måste man göra mycket mera själv. Därför längtar jag lite tillbaka.
    I ett längre perspektiv är framtiden fortfarande ganska öppen, men Marre hoppas att hon snart får spela i en äkta komedi igen. En komedi där man får göra bort sig.
    Enligt henne är huvudsaken att man gör det man vill göra och ibland prövar på något nytt - och inte blir för självgod eller för övertygad om sin egen förträfflighet.
    Och hon hoppas att hon alltid förblir Marika Parkkomäki.
    - Jag hoppas jag inte får piss i huvudet.