En röst från mörkret - Hemma hos Lars Norén

Anders: ... om man blivit mördad av nån, då finns bilden av den som gjort det kvar i ögonen på dom döda så man kan se den, då fanns jag kvar i ögonen på dom, så jag trodde jag måste ta bort den, för jag fanns i ögonen, jag högg sönder dom så dom inte skulle se det var jag som hade gjort det, för dom fortsatte att titta fast dom var döda, så jag tog bort dom ... Jag ville inte göra dom illa. Förlåt mig, förlåt mig. Gode Gud, förlåt mig.
    Christoffer leker med en tändare och talar om sin mor: Oj vad hon brann, oj oj oj ... för jag hällde fotogen på henne för hon var så full så hon märkte inget och så tände jag på och då börja de brinna så hela hon stod i lågor och så försökte hon springa därifrån, men det kunde hon inte för hon brann hela hon. Hon hann aldrig fatta vad som hände.

Sju människoöden. Sju människor som begått ofattbara, meningslösa, brott. Till synes vanliga medelsvenssöner som förvandlats till mördare, pedofiler eller nazister. Och gemensamt för alla - förutom för nazisten Per som slagit ihjäl en invandrare - är att de betraktar sina handlingar utifrån, som om det hade varit en annan människa som drogat småpojkarna för att sedan våldta dem, eller som lockat till sig småflickor och sedan mördat dem och grävt ner deras nallar. Men samtidigt är de väl medvetna om vad samhället tycker om dem, de är längst nere, de är samhällets avskum - också i fängelset där de sitter på obestämd tid, i väntan på att terapin som ges en gång i veckan ska bota dem.
    I Lars Noréns nyaste pjäs, Skuggpojkarna, får vi i över tre timmar följa dessa människors vardag i fängelset. Det är en mörk text och föreställning som ändå inte saknar situationskomik när det till exempel raljeras med den svenska byråkratin: hur det är hart när omöjligt för vakten Stefan att komma in i fängelset förbi centralvaktens kamera.
    Norén är också en mästare på dialoger och visar med små medel människans oförmåga att lyssna på andra, såväl internerna som vakterna talar ständigt förbi varandra och det blir mera sorglustigt än tragiskt. Via dialogerna visar Norén på det banala i fångarnas vardagliga snack om fotboll, Star Wars, brudar eller kändisar som flimrar förbi i teverutan - men i nästa sekund blir det så paradoxalt för det smäller till, ett galler faller ner, det är biktdags inför publiken och männen bakom grymheterna stegar en efter en fram på scenen, berättar om en pappa som övergivit honom, eller om en mamma som tvingat honom till sex som tioåring ... och ångesten kommer ofrånkomligen krypande.
    - Det var det värsta jag har gjort i hela mitt liv, det värsta jag någonsin skrivit, säger Lars Norén själv.
    - Jag hörde deras röster inom mig ... Det var outhärdligt, fortsätter han när jag ber honom beskriva sitt umgänge med de karaktärer han själv skapat. Han säger att han slutligen inte kunde skriva mer än en timme per dag, att det inte gick, att han måste ta promenader i skogen för att kunna fortsätta, och småningom kom han till insikten att han inte klarar av att regissera pjäsen själv, vilket ursprungligen var tanken.

Vi träffas i hans hem på Östermalm i Stockholm. Högt i tak, stora öppna ytor, en känsla av att lägenheten fortsätter i oändlighet bakom rummen som jag aldrig får se, här och där en ensam soffa, en ståtlig fåtölj, ett tomt skrivbord, en skrivmaskin, alltsammans små detaljer i en helhet av modern asketism, och sedan därinne i skrivrummet lutad mot väggen: en tävlingscykel.
    - Jo, jag cyklar rätt mycket, men den där är lite svår att röra sig med i stan. Men på landsvägen går det bra.
    Han har kallats Sveriges största dramatiker eller vår tids Strindberg, han har fått mängder av priser och erkännanden, det har skrivits flera böcker om honom, men han avbryter nästan min fråga när jag undrar hur allt det där känns.
    - Det betyder ingenting, jag bryr mig överhuvudtaget inte om det.
    Och han säger att han inte tycker om att tala om sig själv, att han därför sällan beviljar intervjuer. Den här intervjun inleder han helt följdriktigt med att säga att vi har maximalt en timme på oss och konstaterar sedan att fotografen inte får ta några fotografier - vilket jag glömt att fråga på förhand: "Jag vill helt enkelt inte" säger han redan när vi står i tamburen. Att fotografen kommit till Stockholm från Finland enkom av denna orsak spelar ingen roll. Och när jag försöker mig på lite snick-snack-small-talk medan jag plockar fram papper och penna, "Hur gick nyårsfirandet?", nickar han bara stelt utan att säga ett ord eller röra en min.
    Just det. Det var ju det han sa: vi har en timme på oss. Då ska vi vara konstruktiva.
    Även om flera av Noréns pjäser har visats både på finska och svenska i Finland har han själv aldrig varit i Finland. När Riksteatern och Dramaten gästspelar på Svenska teatern 24-25 januari med Skuggpojkarna i regi av danskan Vibeke Bjelke, kommer Norén inte med trots enträgna påstötar. En annan av Noréns pjäser har premiär i Berlin ungefär samtidigt och där har Norén lovat närvara för länge sedan.
    - Men jag ska nog ta mig till Helsingfors snart, lovar han.
    Norén är känd för sina dystra och mörka pjäser, som formar sig till ständiga djupdykningar i själanöd och ångest. Han har skrivit dikter sen han var åtta-nio år. Som 18-åring debuterade han med Syrener, snö (1963). Då bodde han redan i Stockholm men han är uppvuxen på ett hotell i Skåne ägt av hans pappa. I dag har Norén två döttrar med två olika kvinnor, barnen är 28 och 21 år gamla. I en intervju i Dagens Nyheter 1988 talar Norén med förtjusning om den yngre dottern, (då) nioåriga Nelly, och säger att hon är den enda som får störa honom i hans skrivande. Är det så fortfarande?
    - Du menar om hon får störa? säger Norén häpet och sedan skrattar han till, ansiktet mjuknar upp:
    - Visst får hon det, fortsätter han piggt.
    Och återgår sedan till stenansiktet.

Efter dikterna började Norén så småningom, i början med varierande framgång, skriva dramatik, där familjen och människan oftast stod i centrum. Han har också visat en sida av folkhemmet som Sverige länge inte velat se, han har lyft fram så mycket ondska och förtvivlan på scenen att motreaktionerna ibland blivit häftiga, desperata och uppgivna. Varför gör han då allt detta?
    - Se dig omkring! Se på allt fruktansvärt som sker i vårt samhälle. Det går inte att blunda för det. Teatern kan inte vara ett reservat som alltid ger hopp och där man alltid är rationell. Jag tror tvärtom att det ger en form av hopp att se in i mörkret. En pjäs som Skuggpojkarna är en aktiv handling mot mörkret. Att förneka, att förtränga, är däremot det farligaste av allt.
    Men varför bara ondska och mörker? Varför inte skriva en fars, göra något roligt?
    - Just nu har jag ingen längtan efter det. Men jag hoppas att det kommer en period då jag får en genuin lust att skriva komedier. Jag är öppen för det, försäkrar han.
    Han säger att han inte är någon samhällsideolog, att hans drivkraft ligger på ett personligt plan: han vill försöka förstå orsaken till att någon blir nazist, någon annan inte, till att någon våldtar, medan andra inte gör det, han vill komma underfund med om samma drag finns hos alla, "i större eller mindre form".
    - Ändå kan jag aldrig komma nära den smärta och lycka som finns i verkligheten. Jag har skrivit i nästan fyrtio år och märkt att jag i mina skildringar inte kan ge mer än antydningar om en annan människas liv. Det paradoxala är att ju mer orealistiskt det verkar bli, desto större blir min längtan efter att lyckas.
    Det ligger något märkligt i att sitta mitt emot denna lilla allvarsamma man som är klädd i tofflor och svarta jeans och samtidigt påminna sig om att han är ett monument - i Sverige och i stora delar av världen. Att han är "helt ouppnåelig och framför allt orörbar" vilket journalisten och författaren Annette Kullenberg sarkastiskt konstaterar i Aftonbladet.
    Visst. Han är geniförklarad, hyllad, respekterad, oerhört kontroversiell, till och med hatad. Men samtidigt kunde han som med knyckiga rörelser tänder en cigarrett egentligen vara vilken Lars som helst som bor i Stockholm och lyssnar på Metallica (vilket Norén ibland gör).
    Han är ju ändå bara kött och blod. Eller som han själv säger när vi diskuterar teaterns roll i samhället och det som han kallar "de oerhörda krav som ställs på teater".
    - Man ska inte glömma att teater faktiskt görs av människor.

"Vi är sämre än djur", säger kvinnomördaren Arne i Skuggpojkarna, och det är just så samhället bedömer dem. Norén säger ändå att man också måste kunna stå på fångarnas sida och ge dem rätt att uttrycka sig, till exempel genom en teaterpjäs. Nästa steg i planen bör i så fall vara att ta itu med orsakerna till deras störningar, men det säger Norén att han inte är kapabel till.
    Idén till texten fick han via en rättspsykolog som tyckte att sexualbrottslingar borde skildras i någon form eftersom han i sina sessioner frapperades av hur "otroligt vanliga" sexualbrottslingarna i själva verket var. De framstod inte - i vardagen - som några monster eller odjur.
    - De har vanliga intressen, de är ofta ganska tråkiga ... och sen går något så fruktansvärt snett. För mig är det ofattbart, och för dem själva också.
    I Noréns verk har texterna alltid utgått från människan. I samband med Skuggpojkarna - vars karaktärer är helt fiktiva - säger han att han fascinerades av den stora frågan om hur man kan leva vidare, som offer eller som förövare, efter en dylik tragedi. Hur kan man integrera det skedda i sitt liv? I pjäsen har den stele och korrekte läkaren Olof väldigt svårt att förstå varför han inte får sin läkarlegitimation tillbaka, och samtidigt som han erkänner vad han gjort tar han ändå avstånd från det i en monolog som i typisk Norénanda har en aningen överraskande slutkläm:
    Jag tycker till och med det är tveksamt om man kan sätta termen pedofili på mig ... Det är något ... fruktansvärt oåtkomligt ... en längtan efter att hålla en förlorad tid i sina händer ... Men sådana känslor är väl inte tillåtna för en så ... en människa som har en sådan brist på fantasi som jag, enligt min hustru.
    Den svarta norénska humorn blixtrar också till på andra ställen. Som när vakterna Tommy och Stefan undersöker den religiösa och självmordsbenägna Olles ändtarm för att se om han gömmer något som han kan begå självmord med:
    Tommy: Man vet aldrig ... kanske vi hittar Nya testamentet här.
    Skuggpojkarna är andra delen i den trilogi som heter Morire di classe, eller klassernas död. Den första delen, Personkrets 3:1, blev en av de största svenska pjäserna genom tiderna och fick ett lysande mottagande. Den gången var det uteliggare, arbetslösa, narkomaner, alkoholister, prostituerade och mentalsjuka som skakade om folkhemmet, som "visade att teatern ännu är en kraft att räkna med" som det hette i en prismotivering. Ändå kom en del av debatten kring Personkrets 3:1 att handla om de påhopp på offentliga personer som förekommer i pjäsen.
    Efter Personkrets 3:1, medan Norén skrev på Skuggpojkarna, fick han ett brev från en fånge på säkerhetsanstalten på Tidaholm. Ett brev som blev upptakten till den kanske häftigaste teaterdebatten någonsin i Sverige. Fången skrev att han och tre andra arbetade i en teatercirkel i fängelset, och de ville att Norén skulle komma och hälsa på.
    Elva dagar senare promenerade Norén in genom porten.
    En träff blev två blev tre ... Tanken var att Norén skulle hjälpa dem att hitta en pjäs att spela men så småningom förvandlades träffarna och de långa samtalen till en helt ny pjäs. Finlandssvenska Isa Stenberg, som redan i fem år arbetat i nära samarbete med Norén, var en annan drivande kraft i projektet. Pjäsen fick namnet Sju:tre, vilket syftar på en paragraf som förbjuder permissioner eller utomhusvistelser för de grövsta brottslingarna.
    Under samtalens gång visade det sig att två av fångarna var och är övertygade nazister, och Norén (i skepnaden John Norén på scenen) försökte ständigt utmana dem, argumentera mot dem - utan att lyckas, och gav slutligen mer eller mindre upp. På scenen spelade fångarna sig själva och de argumenterade öppet för nazism. Och det var just denna blandning av verklighet och teater, att nazisterna tilläts använda Riksteaterns turnerande scen för att framföra sin ideologi, som väckte avsky och startade en ursinnig debatt i Sverige.
    Och det var ändå bara början.

Dagen efter den sista föreställningen, i slutet av maj 1999, rånade en av fångarna en bank tillsammans med en likasinnad och när de senare stoppades vid en vägspärr sköt de på nära håll ihjäl två polismän i Malexander. En annan av fångarna tog uppenbarligen hand om rånarbytet. Det blev en dramatisk jakt som uppmärksammades stort också i Finland. Slutligen kunde alla tre gripas och rättegången pågår som bäst.
    Incidenten blir ännu mer tragisk när man läser de förhoppningsfulla reportage om pjäsen som publicerades före premiären. Regionchefen på kriminalvårdsstyrelsen i Stockholms län säger i en tidningsintervju att han till fullo ställer sig bakom teaterprojektet, att detta är en möjlighet för fångarna att få en inträdesbiljett till samhället.
    - Jag kan sätta min månadslön på att de kommer att klara det här, säger han.
    Eller som Norén sade i samband med en presskonferens för Sju:tre: "Det här är att använda teatern kanske inte i samhällets men i människans tjänst".
    Men redan innan polismorden inträffade hade pjäsen som sagt väckt stor uppståndelse.
    - Pjäsen skar igenom hela samhället. Uppriktigt sagt tror jag inte att vi hade haft en så omfångsrik debatt om nazism om Sju tre inte hade kommit till stånd, även om jag personligen hade velat diskutera fångvård mera än vad som gjordes.
    En fångvård som för de värsta brottslingarna bara blivit straff, eftersom samhället inte klarar av att vårda dem eller att förbereda dem på livet utanför. Och därför blir kanske kraven på dödsstraff allt mer högljudda.
    - Jag kan ändå inte se att det finns en annan väg än att arbeta humanistiskt inom fängelserna. Se bara på hur det gått i USA.
    Han beskriver debatten i stort som ett oerhört bra exempel på att Sverige är en stark demokrati och att debatten bjöd på ett rikt spektrum av inlägg: allt från hat till intelligens. Han säger också att han trivdes i 1990-talets Sverige, att det var något annat än 1950-, 60- och 70-talen. Är det inte fascinerande, frågar han, att samma saker som tidigare användes för att förklara varför det gick så bra för Sverige nu används för att förklara varför det går så dåligt.
    - Tidigare hette det att vår politiska harmoni och vår starka familjeideologi är orsaken till vår framgång. Men på nittiotalet föll maskerna, Sverige blev ett ärligare samhälle, och nu söker man förklaringar i dessa samma omständigheter.
    Bland dem som kraftigt ifrågasatte Sju tre och dess form märks författaren, judinnan Anita Goldman och teaterkritikern Leif Zern vid Dagens Nyheter.
    Goldman, som själv skrivit flera uppmärksammade böcker om judisk och kvinnlig identitet, bland annat Rita Rubinstein åker tunnelbana i den bästa av världar där bokens svenska judinna konfronteras med svenska nazister, skrev ett öppet brev till Norén i Aftonbladet:

Sedan de "autentiska" fångarna i din pjäs Sju: tre presenterat sitt öppna och kallt resonerande nazistiska och antisemitiska credo, applåderade publiken. Det har jag mycket svårt att förstå. Vad applåderar man? Deras teaterkonst? Deras åsikter? Deras "mod" att uttala dem? I pjäsen uttrycker mycket verkliga, mycket disciplinerade och mycket starka killar en väl formulerad rasteori. Snart är dessa killar ute på gator och torg ...
    Och vad gör då du, Sveriges främsta dramatiker, som gett dessa autentiska nazister en sådan formidabel scen att uttrycka sina åsikter på? Argumenterar du med dem, visar du din avsky, undervisar du dem? Nej, du ser ledsen ut. Störd. Men inte mer störd än att du några minuter senare ger dem en stor björnkram till farväl.

Och när jag frågar hur han tog denna kritik, när Goldman skriver att hon känner sig utesluten ur gemenskapen mellan honom och fångarna, upprepar han bara det som han skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet i februari 1999, att han visst anser att Goldman var bjuden, "Jag bjöd ju henne dit", att han flera gånger försökte lyfta fram henne som ett exempel på en positiv kraft i samhället, men att det klingade för döva öron.
    - Men det gick inte att diskutera rationellt med fångarna. De kunde alla fakta, de använde sig tvärtom av historien för att få en ännu starkare identitet.

Han frågar vad han borde ha gjort. Borde han ha vandrat ut ur fängelset omedelbart då det framkom att två av fångarna var nazister? Han medger att det var "en gisslansituation", men att det inte fanns något val, det här var det enda sättet att få tag på materialet.
    När jag undrar vilka hans tankar var efter morden, hur det kändes, blir han plötsligt oklar och inexakt i sina formuleringar. Han säger att han fick "många tankar" och att det är "väldigt svårt att beskriva" och sen försvinner han in i en utläggning om att han hellre vill skriva än regissera, att han alltid bara längtar efter premiärer så han kan börja skriva igen, att Sju:tre redan var ett avslutat projekt för honom, eftersom den till och med var slutspelad, och att han inte egentligen hade någon kontakt med fångarna under spelperioden.
    - Men det är givet att morden var chockerande ... det var fruktansvärt och ohyggligt.
    Kände eller känner han ett ansvar för det som skedde?
    - Jag har rannsakat mig själv. Men vad skulle ansvaret i så fall bestå av? Fångarna var alla i slutet av sina straffperioder, de skulle snart bli fria. Under det sista året har man alltid många permissioner. Hela projektet var ett samarbete mellan Kriminalvården, Sveriges TV och Riksteatern, ett rehabiliteringsarbete inför frigivningen. Men det var inte vi som beviljade permissioner, det var inte vi som gjorde farlighetsbedömningar.
    Och så höjer han lite på rösten när han med eftertryck konstaterar att det beviljas 52 000 permissioner i Sverige varje år.
    I debatten om Sju tre har det sagts att det måste finnas gränser för vad som låter sig göras, att man inte ständigt kan spränga gränser bara för sprängandets skull. Norén fnyser lite åt tankegången.
    - Det är klart att pjäsen var provocerande i sig när två nazister fick säga vad de ville. Det är också klart att det finns gränser, men det svåra är att säga var de finns. Jag gör ingenting i syfte att spränga en gräns, utan jag vill på ett djupt personligt plan veta hur något ligger till. Det är inte av omsorg för teater jag gör det jag gör, teater råkar bara vara mitt instrument, säger han.
    Kvällstidningarna har tagit fasta på att polisundersökningarna i fallet visar att fångarna hade hoppats på att bli idoler och kändisar i Sverige, men att de efter den häftiga debatten i stället blev besvikna och nedslagna, och teaterpersonalen har kritiserats för att ha "daltat" fångarna för mycket: man lånade pengar till dem, gav dem tillgång till mobiltelefoner etc. Men polisundersökningarna har i alla fall befriat Riksteatern från allt juridiskt ansvar.

Skuggpojkarna har inte väckt lika mycket eufori som Personkrets 3:1 eller lika mycket protester som Sju:tre, recensionerna har varit blandade, från upphöjande i både danska och svenska tidningar till Leif Zerns avsågning i Dagens Nyheter:
    Min skepsis orsakas av en paradoxal kyla på scenen. Det kunde ha varit jag, säger författarens alter ego i "Sju: tre", och Norén har sagt samma sak själv. Det kunde ha varit jag - inte: det är jag. Han är en voyeur som kikar in i deras värld och räknar med vår nyfikenhet. Jag tror inte på honom den här gången. Han har skrivit av sig själv. Maskerna har stelnat.
    Men också Zern har fått mothugg, t.ex. i tidningen Barometern där Christina Lundberg direkt kommenterar Zerns recension:
    Vilken goja! En totalavvärjning som lika gärna kan tolkas som oförmåga att ta till sig det smärtsamma ämnet.
    Norén framhållergärna att han inte vill vara en del av teatervärlden, att han vill stå utanför. Men vad betyder det i praktiken för Norén som en av de konstnärliga ledarna vid Sveriges största teater?
    - Jag vill inte vara en del av teaterrummet. Jag vill inte umgås där, jag vill inte tillhöra etablissemanget där det finns en överenskommelse om vilka värderingar man ska ha. Jag vill bara vara lojal mot mig själv.
    När jag talar i telefon med DN:s teaterkritiker Leif Zern säger han att Noréns utanförskap är hyckleri, att han ofrånkomligen är en del av den svenska teatervärlden. Han menar också att Norén känner ett hat mot honom, och att "hatet är irrationellt, kanske för att han någonstans upplever att jag har rätt". Enligt Zern är Norén dessutom oerhört känslig för kritik.
    Norén menar ändå att det inte spelar någon roll vad teaterfolket tycker om honom, att han inte heller bryr sig om det. Och han påpekar att han "absolut inte", känner något hat mot Zern.
    Enligt Zern finns ett löst rykte inom svenska teaterkretsar som säger att Norén bestämt sig för att inte längre skriva för svensk teater efter alla påhopp i samband med Sju:tre.
    - Det stämmer absolut inte. Jag har inga sådana tankar, svarar Norén upprört.
    Det har blivit för mycket jobb under de tre senaste åren med fem pjäser och fyra uppsättningar plus all administration, suckar han, och ser faktiskt ganska matt ut när han säger att han måste ta det lugnare under våren. Hur blir det då med uppföljaren som ska handla om brottsoffer?
    - Enligt planerna skulle vi ha börjat nu i februari, men det blir inte i år ... vi får se vad som händer nästa år.
    Och när sextio minuter tickat färdigt stiger vi upp, är på väg mot ytterdörren, då fotografen frågar Norén om hon kunde få ta bilder av hans tomma fåtölj eftersom han själv vägrar ställa upp på bild.
    Det är en idé som roar honom och han skrattar när han säger "visst får du det".
    Stativ riggas upp. Komposition planeras. Skärpan ställs in.
    Det betyder att vi stjäl ytterligare en kvart av Noréns arbetstid.
    Ändå ler han hela tiden.