Vem är du, Isa Stenberg?

Hon är en av Sveriges mest kontroversiella personer. Som chefsproducent för pjäsen Sju tre, som indirekt slutade med de omtalade polismorden i Malexander, har hon fått utstå mycket spott och spe.
    Nu berättar finlandssvenska teaterdoldisen Isa Stenberg om sig själv och ger för första gången sin version av vad som egentligen hände under teaterprocessen med nazisterna.
    - Jag blev grundlurad, erkänner hon.

Först måste vi förstå vem hon är.
    Teater. Hon talar med känsla och nostalgi om sin barndom i Östnyland i början av 1940-talet. Om att Hindersby i Lappträsk var "världens centrum". Om hur hon under kriget flyttades mellan släktingar eftersom pappa var vid fronten. Hur hon skrev egna teaterpjäser om "grodor och prinsar". Om hur den turnerande Landsteatern som "engagerade hela bygden" trollband henne och lade grunden för hennes liv inom teatern.
    Socialt engagemang. Hon talar om hur hon blev socionom 1959, om hennes examensuppsats om utvecklingsstörda, om hur hon sedan jobbade som socialarbetare i flera år, på mentalsjukhus och med barn vars föräldrar satt i fängelse. Men väggen kom så småningom emot.
    - Jag märkte att jag började ta jobbet hem och därför blev det ingen tid och ork över för mina egna barn. För deras skull måste jag sluta, säger Stenberg.

Ryggskott och stress
Vi träffas på Klaus Kurki i Helsingfors. Hon sitter nedsjunken i en fåtölj, plågad av ryggskott och allmän stress. Hon har lätt för att var glad, skratta, bara för att i nästa stund se bekymrad, nedstämd, nästan lidande ut. Hon talar en blandning av rikssvenska och finlandssvenska, funderar på om hon ska ge sig ut med bil i snöyran för att hälsa på släktingar i Östnyland. En av hennes söner har gått i mammas fotspår och blivit en framträdande teaterkraft i Svenskfinland, han är regissören och ÅST:s chef Arn Henrik Blomqvist.
    Orsaken till att vi sitter här är att Stenberg som chefsproducent hade en nyckelroll i Sveriges mest omstridda teaterprojekt någonsin, Lars Noréns Sju tre. Och det är speciellt det som hände dagen efter den sista föreställningen som skapat de fetaste rubrikerna.
    Det var i slutet av maj 1999 som tre personer rånade en bank i Kisa och därefter på nära håll sköt ihjäl två poliser i Malexander. Snart visade det sig att en av de misstänkta mördarna var en av de tre medverkande fångarna i Sju tre. En annan av de medverkande, den andra nazisten, stod åtalad för häleri i samband med rånet.
    Efter polismorden är det främst Isa Stenberg som misstänkliggjorts i svensk massmedia för sin roll i teaterprojektet. Hon har "av olika tyckare" - Stenbergs ord - anklagats för att ha varit godtrogen och naiv, rentav snäll och beskyddande mot "sina pojkar". Det var också Stenberg som nyligen vittnade i rättegången mot rånarna och mördarna. Stenberg har valt att inte kommentera polismorden eller rättegången - där alla tre åtalade dömdes till livstids fängelse - i offentligheten och hon medger att mediejakten nästan har knäckt henne.
    Det tar en månad att få intervjun beviljad. Hon är oerhört misstänksam. När hon slutligen ändå går med på att vi träffas i samband med Riksteaterns gästspel på Svenska teatern nyligen är det under förutsättning att hon först ser vartåt intervjun lutar, hon vill veta hurdana frågor jag ställer, och när jag här på Klaus Kurkis bar undrar om det är okej att jag bandar vårt samtal rycker hon till:
    - Vad ska du använda bandet till?
    Jag måste lova att jag inte säljer bandet vidare, att jag inte har andra uppsåt än att ge hennes version av vad som hänt. Och att hon får granska texten innan den publiceras.

Pöysti tog med henne
I dag är Isa Stenberg något av en doldis i den finlandssvenska teatervärlden. Men så har det inte alltid varit. Efter en kort sejour som pepparkaksimportör var hon på sjuttiotalet administrativ chef för Lilla teatern, hon och teaterchefen Asko Sarkola var teaterns radarpar. Hon säger att hon stortrivdes med jobbet, hon fick teaterns ekonomi på fötter - men en dag år 1979 ringde telefonen.
    Och sen förändrades allt.
    Det var Lasse Pöysti. Han ville att hon skulle följa med honom som hans sekreterare till Stockholm, han hade ju nyss blivit Dramatens chef. Med den glasklara ambitionen att återvända till Finland ett eller två år senare tackade Stenberg ja.
    Men så blev det inte.
    - Jag stannade i Sverige. Och visst skulle jag gärna återvända, men jag har inte fått ett enda jobberbjudande från Finland efter att jag flyttade. Jag har en känsla av att man betraktas som förrädare i Svenskfinland om man söker lyckan på annat håll.
    Förutom Pöystis chefssekreterare var hon dessutom Dramatens marknadschef under ett år, och när Pöysti sedan efter interna konflikter lämnade teatern 1984 visste hon inte vad hon skulle göra ... tills hon kontaktades av teaterentusiasten Lennart Hjulström. Ska vi grunda en ny teater? En arbetarteater? undrade Hjulström. Och så samlade Stenberg och Hjulström ihop åtta miljoner kronor, det var fackföreningsrörelsen och Folksam (ett försäkringsbolag som är knutet till fackrörelsen) som ställde upp med pengarna och vips hade Sverige fått en ny turnerande teater, Folkteatern i Sverige.
    De dramatiserade arbetarlitteratur, spelade på Södra Teatern i Stockholm och på olika teatrar ute på landsbygden, på små och stora fackmöten, och fick ett "enormt mottagande". När pengarna - men inte energin - tog slut år 1991 flyttade teatern till Stenbergs vardagsrum. Och det var ungefär nu som hon började inse att hon måste ta det lugnare, att det är hennes barn, fyra pojkar, som lider när hon sliter och stressar.
    Men då ringde telefonen igen.
    - Vill du bli chef för Folkteatern i Göteborg? undrade rösten.
    Till sin egen förvåning tackade Stenberg ja, och valde därmed ett ännu mer krävande jobb som dessutom var hundratals kilometer hemifrån.

Sen kom Norén
Efter tre år som teaterchef i Göteborg dök Lars Norén plötsligt upp i Stenbergs liv.
    - Isa, nu ska du komma hem till Stockholm. Du och jag ska grunda en ny teater.
    De kände varandra flyktigt från förut, men hans förslag lockade eftersom hon ville vara en del av den "humanistiska livssyn som Norén representerar".
    Och jag börjar fundera på det här, på att Stenberg nästan alltid har arbetat vid sidan om en Stor Man. Asko Sarkola, Lasse Pöysti, Lennart Hjulström och Lars Norén ... När jag frågar henne om det, hur det egentligen kommer sig, skrattar hon bara till och rycker på axlarna. Men det kan inte vara en slump, och kanske förklaringen ligger i det som hon återkommer till gång på gång efter intervjun, i telefonsamtal och per e-post: "jag borde aldrig ha talat med dig om Sju tre ... det är så komplicerat ... jag har så många att ta hänsyn till".
    Det är släktingar i Svenskfinland som inte ska behöva skämmas för henne, det är arbetsgivaren Riksteatern, det är Lars Norén, det är brottsoffren, till och med fångarna, och det verkar som om hon på ett nästan maniskt sätt allra sist tänker på att ta hänsyn till sig själv och fundera på hur hon själv mår. Att hon helt enkelt när det går bra vill stå i skuggan av andra, vara en del av teamet, men sen när det går dåligt vill träda fram och "ta ansvar".
    - Sen blir det så att Norén får beundrarbrev och jag hatbrev, säger hon och får det att låta ganska muntert.
    - Jag är en människa som har en enorm benägenhet att skuldbelägga mig själv, det är mitt varumärke: Allt är alltid mitt fel.
    Efter att ha gjort succépjäsen Personkrets 3:1 på Riksteatern erbjöds Lars Norén och Isa Stenberg att starta en egen teatergrupp inom Riksteatern, Riks Drama. Norén och Stenberg blev tillsammans konstnärliga ledare, Norén som dramatiker och regissör, Stenberg som chefsproducent. Och på den vägen är det.
    - Som tema valde vi brott och straff, gott och ont, sjukt och friskt.

Satsningen som slutade i katastrof
Det stora eldprovet blev den omnämnda pjäsen Sju tre. Några fångar på en anstalt hade vårvintern 1998 kontaktat Norén och undrat om han kunde hjälpa dem med pjäsval, de hade en teatercirkel och ville spela någonting. Norén - ständigt med Stenberg vid sin sida - träffade fångarna och så småningom formades deras samtal och argumentation till pjäsen Sju tre.
    När de steg in genom fängelseporten var varken Norén eller Stenberg på det klara med att två av de tre medverkande fångarna var nazister, men fångarna klargjorde det redan under den första träffen. Stenberg framhåller i alla fall att Sju tre trots allt handlade om mer än bara nazism, den handlade om dagens kriminalvård, hur det är att sitta i fängelse, hur de ser på sina brott, om brottsoffer, om deras bakgrund och om frånvaron av pappor. Och vad det är för mekanismer som gör att unga människor söker sig till en våldsideologi som nazismen.
    I praktiken blev det Stenberg som tog hand om fångarna under deras teaterpermissioner, bland annat skjutsade hon dem från och till repetitionerna. Varje morgon klockan sju åkte hon iväg, väntade på dem vid porten, körde dem till repetitionssalen, väntade där hela dagen, och körde dem sent på kvällen tillbaka till anstalten igen. Ibland sju dagar i veckan, och samtidigt hade hon sitt vanliga jobb att sköta. Och där ligger väl också en av orsakerna till att hon så småningom närmade sig total utmattning. Det var för mycket ansvar i en oerhört komplicerad situation.
    Jag undrar om hon någonsin misstänkte att allting inte låg rätt till med fångarna.
    - För mig och för projektet var det viktigaste att de skulle lita på mig. Vi hade aldrig kommit vidare annars. Genom att de fick lära känna hela min värld, genom att de såg vem jag var och fick ta del av det goda liv som jag levde och de värderingar som jag stod för skapade jag ett förtroende. De var helt fascinerade av att höra talas om begrepp som omtanke, förståelse, kärlek och tolerans ... men de sa aldrig emot ... de lyssnade på mig.
    Var det äkta eller spelade de?
    - Visst var det äkta, de var väldigt intresserade. Dessutom var de så nära frigivningen, att det inte fanns någon direkt anledning för dem att missköta sig.
    Men litade du på dem?
    - Jag lärde ju främst känna deras goda sidor, jag pratade väldigt mycket med dem, de var som vanliga killar så fort de tog av sig sin nazistroll, de var glada, snälla, och hade en enorm livslust. De var belästa och de var intresserade av allt. Men privat pratade vi aldrig om deras ideologi och deras extremåsikter.
    Hur kommer det sig? Det var ju det som hela pjäsen handlade om?
    - Det fanns bara inte där. Fråga mig inte varför, kanske det var en belastning för dem själva?
    Men fanns det inte en inre oro någonstans inom dig, varningssignaler, som sade att allting inte stod rätt till?
    - ... Det är lätt att med facit i hand säga att jag inte litade på dem. Men de gav mig aldrig anledning att inte tro på dem. Jag hade egentligen inget val. Det gällde att aldrig förnedra dem, aldrig ge sig på dem och att aldrig provocera.
    - Om en skurk säger något gott börjar man tycka om honom, men om en perfekt människa gör ett enda litet felsteg börjar man förakta den.
    Men kanske du endast ville se de goda sidorna?
    - Det var det att jag så gärna ville föra den här produktionen till premiären. Det var ett ohyggligt skört projekt, vi arbetade ju på en säkerhetsavdelning med tunga brottslingar, men jag hade så många sponsorer och uppdragsgivare att jag inte hade något val. Vi kunde inte avbryta. Jag måste hålla alla på gott humör. Det handlade ju om miljoner kronor ...
    Och hon upprepar det flera gånger under intervjun, nästan desperat och förtvivlat, att hon måste föra produktionen till premiären. Och jag tänker på något hon sade tidigare, att en sak som skiljer rikssvenskar från finländare är att finländare alltid slutför ett projekt. Utan gnäll och med oförtruten sisu.

Nazismen styrde dem
Men medan allt detta pågick fortsatte fångarna att planera det kommande bankrånet, rånade på en vanlig permission en Systembolagsbutik, samtidigt som alla - från Kriminalvården till polisen till Säpo - var fullkomligt omedvetna om vad som skedde.
    - Naturligtvis har jag hundra gånger tänkt på om vårt teaterprojekt på något sätt bidrog till vad de gjorde. Det att vi utsatte dem för offentligheten och för massmediernas kritik. Men nu efter domstolsprocessen vet jag att det inte har någonting med saken att göra. Allt var planerat för länge sedan, det var nazismen som styrde dem. Med en kuslig precision undanhöll de mig allt. Jag blev så grundlurad som man bara kan bli. Men Kriminalvården - de som godkände hela projektet och de som borde vara experter på riskbedömning - de blev ännu mer grundlurade.
    Hon påpekar också att det inte finns någonting i förundersökningen som tyder på att fångarna skulle ha gjort någonting olagligt under teaterpermissionerna. Hon säger att hon hade "full kontroll" över dem varje gång de var på teaterpermission, men påpekar också att detta var ett ansvar som inte tilldelats henne, som inte ens kunde tilldelas henne, men att hon ändå såg det som sin uppgift.
    Var du aldrig rädd för dem?
    - Nä. Jag har aldrig varit rädd för nånting i hela mitt liv. Men jag var ändå alltid förberedd på det värsta. De var väldigt skickliga på att avläsa människor och det hände att de vände sig till mig med ett sorgset "du behöver aldrig vara rädd för oss". Det jag var rädd för var det som fanns utanför, ett hot som jag bara kunde ana mig till.
    Hon berättar hur fångarna tyckte hon var naiv när hon steg ur bilen genast då hon stannat, utan att först se sig omkring. Och hon medger att hon "alltid hade för sig" att bilen skulle flyga i luften då hon vred om startnyckeln. Det fanns något eller någon i samhället som fångarna fruktade djupt, så djupt att hon fortfarande får obehag när hon startar bilen.

Fångarna sov över hos Stenberg
Stenberg har kritiserats för att hon lät fångarna sova över i hennes lägenhet. Man har rentav spekulerat i om hon hade "alltför starka känslomässiga bindningar till dem" - Stenbergs ord igen - men spekulationerna avfärdar hon som "absurda". I polisförhöret definierade hon relationen som ett mor-son-förhållande, men betecknar nu uttrycket som "en kliché".
    - Jag, som producent, råkade vara kvinna. Egentligen var det kanske synd, för de saknade en vuxen man, en pappa, som kunde ge dem en positiv identitet. Och problemet med den frånvarande pappan är ju ett problem som finns i hela samhället.
    - För mig uppstår det bindningar till personer som finns på samhällets botten. Det är det kristna kärleksbudskapet: älska din nästa som dig själv.
    Att hon lät två av fångarna övernatta i sin lägenhet - "vid tre tillfällen under hösten 1998" - beskriver hon inte heller som någonting märkvärdigt, fångarna hade ingenstans att sova när de var i Stockholm.
    - Redan i Hindersby fick luffare sova över hos oss fast vi var fattiga. Nu fick brottslingarna sova i mitt arbetsrum och de fick träffa min familj. Det är hyckleri att säga att fångar är goda nog att göra en pjäs med, men inte goda nog att bjuda in till sitt eget hem.
    Hon beskriver hur fångarna satte sig i var sin stol i arbetsrummet och länge satt där tysta och tittade sig omkring, hur hon upplevde att de var uppriktigt lyckliga över att få komma till ett riktigt hem, efter så många år på anstalt. Den ena av dem hade sömnsvårigheter, men han påstod att detta var den första natten på många år som han kunnat sova lugnt och tryggt.
    Och så småningom börjar jag få en bild av en person som upplever att hon ständigt misstolkats av massmedierna. Vid ett senare tillfälle påpekar hon i alla fall att det egentligen är ointressant vad som drabbat henne. Samtidigt säger hon också att hon inte vill skylla på tidningarna eller på någon person för att hon fått "schavottera i detta drama" och att det dessutom funnits vissa tidningar som intagit en konsekvent hållning till faktumet att teaterpjäsen och de brott som fångarna dömdes för inte har något samband.
    - Däremot kan man undra vad vissa kulturjournalister genom sina påståenden egentligen ville eller förväntade sig. Var det att vi skulle ta livet av oss eller försvinna ut i yttre rymden?
    Efter att denna intervju är färdigskriven, och när vi redan ältat varenda detalj i texten, säger hon slutligen att det här troligen är den första och sista intervjun hon kommer att ge. Att ingenting gott kommer av att försöka förklara sig, eftersom det skulle kräva en bok för att förklara hela sanningen. Och hon känner antagligen också en bitterhet över att hon sällan får ett erkännande för hennes livslånga engagemang för teatern.

Trodde de skulle överge nazismen
Enligt Stenberg var den ursprungliga idén med teaterprojektet att få igång en debatt om kriminalvården, men under arbetets gång ville man också visa för nazisterna att det finns ett alternativ till deras övertygelse. Hon erkänner att hon "var helt övertygad" om att de skulle komma bort från nazismen. Inte på ett år, men att pjäsen skulle bli en början på en lång process.
    - Redan det att fångarna fick träffa Lars Norén måste ha betytt mycket för dem, resonerar hon.
    Men låter inte det där lite naivt?
    - Man måste alltid våga tro på människor. Jag tycker inte det är naivt att våga tro. Hellre tro än misstro.
    När jag undrar om den utveckling hon tyckte sig se, det att de höll på att komma ifrån nazismen, om den var verklig, är hon tyst en lång stund och säger sedan bara: det skulle också jag vilja veta ... men det vet bara de själva.
    Efter premiären hade fångarna uppenbarligen väntat sig positiva recensioner, rentav beundran, istället blev det ett ramaskri, hat, och Stenberg säger att fångarna inte mådde bra, och hon lade ner mycket energi på att hålla dem i balans. Men efter premiären måste hon komma bort eftersom hon kände sig helt utbränd. Just då, i april 1999 rasade Kosovokriget. Hon ansåg att hon behövde få ett perspektiv på arbetet med fångarna genom att uppleva något som var ännu värre. Därför reste hon till flyktinglägren i Makedonien.
    När hon kom hem såg hon rubrikerna och fotografierna i tidningarna och kände genast igen en av de misstänkta. I ett polisförhör säger hon att hon då "bara ville lägga sig ner och dö".
    Nu säger hon att alla är offer.
    - Det outhärdligt grymma med dessa traumatiska händelser är att så många oskyldiga människor fått sina liv förstörda för all framtid; människor på sina arbetsplatser och anhöriga till de mördade poliserna. Även pojkarnas anförvanter är brottsoffer. Det är en stor tragedi för alla.
    Hon har inte träffat fångarna efter sin resa till Makedonien, inte ens under rättegången då hon avgav sitt korta vittnesmål var de anklagade närvarande. Och när jag undrar hur det kändes att vittna svarar hon: "Det kändes ensamt".
    - Jag hoppas de får vård, att samhället inte i och med denna tragedi ger upp tanken på en human fångvård. Annars sitter de där inne som tickande bomber ... och någon gång kommer de ut igen.
    Vilken lärdom har du dragit av hela processen?
    - Att trots detta inte sluta tro på människan. Det vore förfärligt om vi inte längre vågar tro på det goda.