Hemma hos … Gustaf Widén

Om man vill veta var Svenskfinlands största kulturgräl har sitt ursprung bör man resa till Föglö.

Foto: Anu Suhonen

En idyllisk, solig höstförmiddag, i bakgrunden ett stilla, glittrande åländskt hav. Det är den omisskännliga stämningen av en kolumn på Hbl:s kultursida …
    - Här tar den allmänna vägen slut … och här börjar min väg.
    På högra sidan passerar vi tingsgården Enigheten, rödblekta hus med Långa Anor.
    - Där har min släkt funnits i nästan 400 år.
    Säger Gustaf Widén med tydlig stolthet i rösten. Anfadern hette Gustaf Hansson-Winberg, han var hejdridare - någon form av forstmästare - och året var 1625. Han var byns första bonde. Och jag ser på dagens Gustaf, på den skäggige mannen som rattar sin BMW årsmodell äldre genom Degerby, Åland och redan nu inser jag.
    Inser att den här mannen vet var hans rötter finns.

Han är troligtvis Svenskfinlands mest omstridda kulturjournalist - även om det här och nu känns besynnerligt att han är så pass omstridd. Jag menar, en man som sitter i en blommig soffa med havet bakom sig, en man som lät Riksantikvarieämbetet i Stockholm föreslå de rätta tapeterna i jugendstil för karaktärshuset, en man som har en broderad duk med texten "Små smulor är också bröd".
    En sådan man borde ju inte vara speciellt omstridd.
    Men som litteraturredaktör på Hbl från 1992 och senare som kulturchef retade han gallfeber främst på det som slentrianmässigt brukar kallas den finlandssvenska kultureliten i huvudstaden. I de här kretsarna talar man i dag bittert om det förlorade 1990-talet.
    Michel Ekman - som själv tidigare skrivit litteraturkritik för Hbl - angav tonen i ett omtalat inlägg redan våren 1992 i tidskriften Konturs första nummer:
    På Hbl gäller numera de stängda fönsterluckornas politik, manifesterad i en litteraturanalytisk förmåga som gör halt vid ständigt återkommande hänvisningar till författarnas "gudabenådning" … Resultatet blir att den intellektuella isoleringen gör det omöjligt för Hufvudstadsbladet att på kulturens område spela den enda roll som kan motivera tidningens existens: att vara en mötesplats för de tankar som genom att konfronteras skapar en finlandssvensk identitet som kan fungera i vårt praktiska liv.
    Motsvarande anklagelser dök sedan upp i offentligheten med jämna mellanrum fram till sommaren 2000. När Widén utnämndes till kulturchef år 1997 muttrades det bara på krogen, men när en samling finlandssvenska författare med Peter Mickwitz och Henrika Ringbom i spetsen vårvintern 1999 skrev ett inlägg och kritiserade kultursidan för bland annat undermåliga recensioner blossade debatten upp på nytt.
    Det är visserligen bra om en recension skrivs på ett språk som "berör och fångar", så att läsaren känner att den "har puls, att den skrivits av en kännande och tänkande människa" (GuW Hbl 17.1.1999), men det är heller inget fel på att kritikern också använder sin kunskap, sin förmåga till kritiskt tänkande och framför allt, vågar fördjupa sig i och ge en bild av själva boken.
    De texter på kultursidan som behandlar litteratur ger alltför ofta ett intryck av att vara oangelägna, sammanhangslösa och i värsta fall amatörmässiga. Detta smittar av sig på de böcker som behandlas, och också dessa gör intryck av att vara lösryckta från varje sammanhang, skrivbordsprodukter utan allmänt intresse.

- När författare är missnöjda med recensionerna i Hbl måste det förstås tas på allvar. Men man måste komma ihåg att recensioner inte skrivs för författare och jag tycker dessutom inte att inlägget representerade författarkåren. Så är det i Svenskfinland, man får mycket mer (positiva) reaktioner på ett personligt plan. Jag hade alltså svårt att ta inlägget på allvar bland annat eftersom en av undertecknarna personligen bad mig om ursäkt, medan en annan ringde dagen före och ville få sitt namn bortstruket, förklarar Widén som verkar ha inlägget i mycket gott minne.
    Då, för ett och halvt år sedan, försvarade Hbl:s chefredaktör Erik Wahlström aktivt Widén i offentligheten. Men det är troligt att det var nu som vinden började vända.
    Widén handplockades från Borgåbladet 1992 - där han jobbat sedan 1974 - av dåvarande Hbl-chefredaktören Bo Stenström. Stenström valde att nobba kulturchefen Tuva Korsströms kandidat för litteraturkritikerposten, Pia Ingström ("Tuva ville ha sin kompis på jobb", säger Widén som i alla fall intygar att han har en djup respekt för Korsström), och upprördheten i vissa kulturkretsar (med starkt fotfäste i Ny Tid) var ett faktum. Inte mycket senare publicerades Michel Ekmans attack i Kontur och därefter förgylldes Svenskfinlands kulturliv av den berömda sambo-debatten, där det framhölls att Pia Ingström var Michel Ekmans sambo.
    Widén återkommer ofta till att det uppdrag som litteraturredaktör som Stenström gav honom uttryckligen gick ut på att just han - Gustaf Widén - skulle skriva om finlandssvensk litteratur och göra kulturjournalistiken mera folktillvänd och lättförståelig. "Det var mitt mandat" upprepar han flera gånger, både för mig men kanske också för att övertyga sig själv. Hans linjeförsvar bygger nämligen i hög utsträckning på detta mandat och därför tycker han också att kritiken mot honom varit "orättvis". Han hade ju ett klart mandat.
    - Ska man nå fram med kulturjournalistik ska man uttrycka sig på ett någorlunda begripligt sätt. Det finns en del som tror och tycker att det är fint om man når en så liten läsekrets som möjligt, då är man liksom duktig. Men jag har en helt annan uppfattning.
    Och det är just här skiljelinjen gick under hela 1990-talet. De som kritiserade honom saknade djup och intellektuellt tuggmotstånd, inte bara i Widéns recensioner och kolumner utan på kultursidan i stort. Men Widén kvitterar snabbt missnöjet som så många gånger förr:
    - Jag har fått diametralt olika reaktioner. Jag är lyckligt lottad eftersom, ärligt talat, ganska få journalister i Svenskfinland har fått så positiv feedback som jag har fått. I oerhört många brev, fax och telefonsamtal har läsare uttryckt sin uppskattning. Med sådan feedback klarar man av ganska mycket också i en utsatt ställning. Och jag är säker på att kultursidan hade flera läsare under min tid än tidigare.
    I Hesari (1.10) gav Kjell Westö sin definition av Widén och hans linje i en dialog med författaren Jyrki Kiiskinen:
    "Denne Widén visade sig vara en man som var djupt förälskad i litteraturen, men han var också en extremkonservativ romantiker: i själva verket fick man intrycket av att hans mission var att dra den finlandssvenska kulturella klockan, om inte hundra, så åtminstone femtio år tillbaka i tiden." Westö fortsätter med att konstatera att slutresultatet blev en "konservativ-romantisk litterär diktatur".
    En del av kritiken i vissa kulturkretsar handlade också om hur Widén uteslöt skribenter som inte behagade honom från kultursidan.
    - Det där hör till mytbildningen. Jag har sagt det förr och upprepar det igen: Jag har aldrig förbjudit någon att skriva på Hbl:s kultursida. Se på debatterna om kultursidans linje, jag undrar vilken annan tidning som hade gått med på att publicera så kritiska inlägg, dundrar han och blir för första och sista gången i dag aningen upprörd.
    Men allt i världen har åtminstone två dimensioner. Förutom den offentliga kritik som Widén utsatts för har han samtidigt kammat in flera utmärkelser för sin journalistiska verksamhet. Han har tilldelats Publicistpriset (1981), Svenska folkskolans vänners kulturpris (1994) och Åländska kulturpriset och han konstaterar själv oblygt att han "eventuellt är den mest prisbelönta journalisten i Svenskfinland". I motiveringen för SFV:s kulturpris hette det att "Widén för en aktualitetsbetonad kulturbevakning, men har en fin förmåga att vid sidan om rena nyhetsaspekter fånga läsarnas intresse också med sina analyserande och djuplodande litteraturrecensioner".
    Det sägs att Widén är extremt långsint, att han tar kritik djupt personligt, att han aldrig kan göra upp med någon som gått åt honom. Själv förnekar han det givetvis, han säger att ryktet om hans långsinthet "är en del av mytbildningen", men medger att det hör till hans brister att han sällan blir riktigt arg - han blir snarare ledsen.
    Och antagligen skulle ingen längre orka diskutera frågan, inte Widén och ingen annan heller för den delen, men man kan inte intervjua Widén utan att undra hur det riktigt är med hans förhållande till Michel Ekman. Varför skriver inte Ekman på kultursidan? var för många kulturintresserade 1990-talets stora fråga. För icke-insatta verkar det patetiskt att gnälla om en enda skribent, men det var en symbolladdad fråga som innehöll mer än personen Ekman. För dem som kritiserade Widén handlade det om den "hjärnflykt till Sverige" (finlandssvenska skribenter publicerar sig i svenska tidningar) som han påstods ha utlöst, om bristen på en akademisk dimension på kultursidan och om hur "grönköpingsandan" tagit över.
    - Jag har inte förbjudit Ekman att bidra och det är en myt att hans namn inte skulle ha fått nämnas. Men att jag skulle kontakta honom och be honom skriva … nej, någon gräns för hur masochistisk jag borde vara måste det finnas, säger Widén, ser mig i ögonen och tillägger:
    - Dessutom är Ekmans kritikertalang övervärderad.

Det är i denna puråländska omgivning som Widéns sägenomspunna kolumner har sina rötter. För många har kolumnerna varit olidligt sentimentala och nostalgiska, för andra har texterna tack vare sin personliga ton gett styrka och igenkännande. Det är klipporna, havsbruset, böckerna och barndomen som ständigt återkommer och det är nog lite magi i luften just nu, för där ute, där på gräsmattan, eller där nere vid stranden, där finns källan - på sätt och vis ursprunget till Svenskfinlands häftigaste kulturgräl!
    - Jag har varit mycket restriktiv när det gäller journalistbesök, förklarar han.
    Men det är ut på gården och ner till stranden vi måste komma. Måste.
    Och kanske Widén anar min rastlöshet, för ganska snart säger han de befriande orden: Ska jag visa er runt innan vi fortsätter?
    Gården heter Skansbacka och den ligger precis intill Enigheten (som numera är ett gästhem). Det var Widéns mormor och morfar som byggde huset 1920 och det är här Widén tillbringade barndomens somrar. En rundvandring inne i det 350 kvadratmeter stora huset formar sig till en grundlektion i vad ord som pittoresk eller uttryck som "värna om traditioner" kan betyda. Varenda detalj i huset fyller en funktion, har sin egen lilla berättelse. På väggen hänger otaliga små målningar av åländska skutor, "det där var min morfar Hjalmars ångfartyg" heter det allt som oftast, eller när jag stannar upp vid ett porträtt av Alexander III inflikar Widén snabbt: "Han är ingen personlig idol, men han råkade besöka Föglö en gång", och det fortsätter så där, målningar föreställande fyrar eller harmoniska åländska landskap, diverse mätinstrument, fantastiska färggranna kakelugnar, överallt finns det något för ögat att fastna på, en vedspis med fyra spjäll, en vy från den ungerska pustan … eller från Lissabon, och allt är i tipptopp skick för det har renoverats och det känns som om varje millimeter i huset har återställts till sitt ursprungliga skick.
    - Jag har ett behov av att minnas, skrattar Widén när jag med gapande mun vandrar genom huset.
    Och han plockar fram gamla vykort som han köpt på antikvariat. Vyer från Föglö och från resten av Åland, hus som rivits och som bara lever kvar på de bleka korten och i Widéns minne.
    Det finns två våningar i Skansbacka, till och med i andra våningen är det majestätiskt högt i tak, och ovanför sängarna i sängkammaren hänger porträtten på Widéns mormor och morfar, han skrattar, kluckar till när han förklarar varför de hänger där.
    - Förr i tiden hade man porträtt på sig själv ovanför sängen. Lite absurt, eller hur? Men jag tyckte att det var roligt att låta dem hänga kvar.
    Karaktärsbyggnadens fasad - liksom alla andra byggnader som hör till gården - är målad i stark rosa färg, och även om det är tre år sedan husen målades ser de ut som om de hade målats i går. Lekstugan, samma lekstuga som Widén själv lekt i, står självfallet kvar på gårdsplanen där den alltid stått. Och inne i det stora uthuset lägger han stolt handflatan på en mastodontisk träkonstruktion och frågar: vet ni vad detta är? Nå, det visar sig vara en mangel som mormors far gjort och när man vrider på huvudet ställs man inför … ett skåp. Tidens tand har visserligen gnagt bort det mesta som heter färg och yta, men det är förstås inte en slump att skåpet står just här, eftersom:
    - Detta torde var Föglös äldsta skåp, byggt 1753, säger han.
    Och tillägger med munter sarkasm: det erbjöds till Ålands museum på 1940-talet, men då dög det inte.
    I uthusets övre våning har Widén placerat hyllor längs väggarna, i flera olika nivåer, och på hyllorna vilar gamla verktyg, bruksföremål, prylar, nautiska instrument och manicker, som ett eget privat litet museum. Här finns urgamla konsumtionsvaror sparade och uppradade: vichyflaskor, tvättpulversförpackningar, fotsalt, allt vittnande om en tid som inte längre finns. Jag frågar om han ska öppna ett museum för allmänheten, han skrattar, rodnar, men försäkrar att det inte är så.
    Men jag skulle inta vara så säker.
    När fotografen och jag börjar gå ner mot stranden stoppar Widén oss, leder oss till vänster och säger att man egentligen ska gå ner den här vägen. Vi leds in i en syrenallé där löven och kvistarna majestätiskt böjt sig och lagt sig ovanför stråket likt ett tak, så att det nästan är en syrentunnel, och det är just denna allé som gav titeln till Widéns essäsamling om åländsk litteratur, Syrenbacken (1980).
    Sedan, äntligen: Widéns strand, havet! Här badade han i ungdomens vår och här plaskar han än i dag.
    - I morse var det tre grader varmt i luften, säger han och ryser. Men jag måste i ändå.
    Och senare försöker jag fråga om det inte finns någon speciell plats, en sten eller någonting som är hans favoritställe, men det får jag inte ur honom, han fnissar en smula, men insisterar på att en sådan plats inte existerar.
    Men jag skulle inte vara så säker.
    När man står på Gustaf Widéns terrass vid stranden står man inte, i motsats till vad man kanske skulle tro, med vinden piskande i ansiktet och beskådar öppet hav, nej, på andra sidan syns de stora öarna Skrovsö och Gripö, till vänster finns den lilla fiskfabriken och resten av det idylliska Degerby - med sin slingrande bygata kantad av rödmyllahus och den nya simhallen driven med solenergi - och här utanför går dessutom farleden. Det betyder livlig trafik under sommarmånaderna, med ständiga besök av släkt och vänner. När vi senare kör omkring längs den slingriga vägen är det som om vi stakade oss genom släktträdet. "Här bor min mammas kusin, där bor mina småkusiner …" och Gustafs hand höjs i ett. Här hälsar man på sina grannar. Tillsammans med sambon, journalisten Johanna Frejborg, har han också en lägenhet på Skatudden i Helsingfors, men Widén har tillbringat de senaste månaderna på Föglö för att koncentrera sig på skrivandet.
    Det är i bastukammaren, ofta långt in på natten, som han på sin gamla Macintosh PowerBook skriver ner osande texter om Hbl. Men vad är det som får fingrarna att dansa på tangentbordet? Gömmer sig inspirationen i havets djupa suckar? Lockas den fram av nattbrisens kittlande charm?
    - Nja, nej. Antingen har man inspiration eller inte, platsen spelar inte så stor roll.
    Skrivrummet är litet, asketiskt och stilrent, på bordet ligger endast två block (som han inspekterar innan vi kan fotografera), en penna och egentligen ingenting annat. Den nya boken ska heta Vem älskar Hbl? En bok om tidningen och livet och ges ut på Schildts i november. Det är en bok som skrivits i rasande takt, 160-170 sidor på två månader.
    Är det en provocerande bok? undrar jag.
    - Inte medvetet, men den kan upplevas så. Jag ger helt enkelt min bild av verkligheten.
    Han säger att han redan nu vet hur vissa av reaktionerna på boken kommer att bli, "jag kunde skriva ner dem själv". Och han medger att det finns folk på Hbl som kommer att bli "ganska sura".
    Hur har då Widén hamnat i denna situation? Från att ha handplockats av redaktionsledningen år 1992 till att nu år 2000 skriva en bok där både redaktionsledningen och kulturkretsarna kommer att få stryk?
    Allting kanske började med Bo Stenströms tragiska död sommaren 1995. Två år senare blev Erik Wahlström chefredaktör och senare blev Barbro Teir redaktionschef. Teamet Wahlström-Teir gick in för en reform av tidningen som ska nå sin kulmen i början av år 2001, och Widén började känna på sig att förtroendet mellan honom och redaktionsledningen inte längre existerade. Hans kontrakt som kulturchef (han var dessutom litteraturkritiker) skulle gå ut i augusti i år och förlängdes inte automatiskt. Tjänsten lediganslogs internt i maj och Widén fick höra att redaktionsledningen tänkte utse redaktören Stefan Brunow till kulturchef. Detta skulle Widén ha tagit som en personlig förolämpning eftersom den 34-årige Brunow, som var en intern kritiker av Widén, plötsligt skulle ha blivit hans chef.
    Skulle det alltså ha varit en omöjlighet att arbeta under Brunow?
    - Frågan ställdes till mig, men jag sade nej. Jag kunde inte acceptera tanken på att ha en reporter utan bakgrund som kulturjournalist som chef.
    Om splittringen med redaktionsledningen säger han så här:
    - Det var en process som hade pågått i många år. Jag är van vid att bestämma mycket själv och är mån om min integritet. Om man gör intrång på det, om man bortser från att jag sysslat med kulturjournalistik i nästan 30 år och är en någorlunda mogen man (49 år), om redaktionsledningen, som saknar den kompetens som jag besitter, försöker styra - ja, då vill jag inte vara med längre. Jag tror inte de begrep vad de sysslade med.
    Så han stack iväg den 6 juni och lämnade bakom sig en häpen redaktion på Mannerheimvägen. Så uppstår en finlandssvensk mediehändelse och när journalisterna frågade Widén "varför? varför?" var svaren dramatiska:
    - Kultursidans integritet är i fara … Redaktionsledningen vill släppa in marknadstänkandet på kultursidan … samma konflikt som rasat på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
    Det var ombytta roller. Plötsligt stod Widén - tidigare ibland häcklad som en "kulturpopulist" - som en symbol för en intellektuell kultursida, som en kämpe mot banal kulturjournalistik, och det är just så Widén uppfattar konflikten än i dag. Och det är uppenbarligen den ledande tesen också i boken. Flera gånger ställer jag detaljerade frågor, om vem som sade vad när, om vilket syfte olika drag i spelet hade, och han tittar besvärat åt sidan, skrattar lite till, suckar, "just det där skriver jag om i boken", han vill spara de häftigaste intrigerna och maktkamperna till boken och må så vara, för detta är hans uppgörelse.
    - Det finns vissa turer i långdansen som inte diskuterats i offentligheten, försäkrar han.
    Wahlström och andra har sagt att Widén helt enkelt blev "sårad" (för att han inte automatiskt fick kontraktet förlängt), att det var därför han sade upp sig.
    - Ett oerhört förenklat sätt att förklara det som skedde! Det visar bara att Wahlström inte visste vad han skulle säga. Och typiskt nog fortsätter han att förneka att det skedda har ett samband med något annat.
    - Det är alldeles klart att det har blivit svårare att bedriva kulturjournalistik i dag. Skulle det verkligen vara en slump att konflikterna på SvD, DN och Hbl inträffat inom ett par månader? Problemet är självfallet inte att utrymmet för kulturen minskar, utan hör ihop med vad man fyller sidorna med. I min värld är kulturchefen på Hbl Svenskfinlands viktigaste opinionsbildare, man förutsätts ha åsikter och man ska vara en skrivande person. Men ledningen ville göra om chefsjobbet till ett administrativt uppdrag, man skulle bli en pappersvändare!
    - Tjugo minuter efter att jag sagt i radionyheterna att jag kanske ska skriva en bok, ringde Johan Johnson (Schildts förlagschef) till mig och ropade i luren: jag förlägger den!
    Widén medger själv att boken "kanske är lite självcentrerad" men hävdar att hans drivkraft är uppfattningen om att hans läsare vill veta hur vardagen för en finlandssvensk journalist ter sig och hur han ser på konflikten med Hbl. På Mannerheimvägen väntar man med skräckblandad förtjusning på vad Widén kokat ihop. Väl medveten om detta har Schildts meddelat att Hbl inte får mer än ett enda recensionsexemplar (de ska köpa den i stället), och förlaget har också tackat nej till alla förslag (bland annat från Hbl) om att publicera ett utdrag ur boken i förväg. Bomben - den eventuella bomben - ska inte brisera i förtid.
    Efter Widéns avgång började man från ruta noll på Husis. Chefsposten lediganslogs på nytt, även externt, och slutligen blev det tidningens f.d. kulturchef Tuva Korsström som fick jobbet. Och av bara farten blev Pia Ingström litteraturkritiker. Med andra ord är cirkeln sluten. Efter åtta år har de kritiska kulturkretsarna fått som de ville. Och genom slumpens nyckfullhet har de Widén att tacka för det, även om det knappast var en del av hans strategi … eller … vänta ett ögonblick … tänk om det är just så han ser på sin roll, att han liksom är hjälten i dramat? En fråga måste få sitt svar:
    Känner du att du genom din avgång räddade kultursidan?
    - … Hm, ja, man kan säga så här: En av kulturredaktionens redaktörer tackade mig för vad jag gjorde, men tillade att offret kanske var alltför stort.
    Men det var ju redaktionsledningen som utsåg Korsström och Ingström, journalister som knappast är "marknadsgycklets" (ett ord som Widén plockade upp ur Brunows ursprungliga jobbansökan) medlöpare. Är alltså inte faran för kommersialisering eller banalisering av kultursidan nu avstyrd just tack vare ledningens utnämningar?
    - Situationen är lite annorlunda nu, medger Widén, men ger sig inte utan tillägger: Det är för tidigt att uttala sig om hurdan linjen är. På ett generellt plan finns faran ändå alltid där.
    Men det finns redan läsare som börjat bilda sig en uppfattning. I inlägget i Hesari där Westö definierade Widéns linje som en "konservativ-romantisk diktatur", konstaterar han också att den nya linjen kan ha sina problem:
    "I värsta fall betyder detta [d.v.s. att de helsingforsiska intellektuella återvänder till kultursidan] att Widéns diktatur ersätts av dess motpol, en anti-romantisk diktatur baserad på en arrogant elitism, som inte är mera tilltalande än den tidigare diktaturen - blott annorlunda."
    Widén står fast vid sitt beslut, han säger att det var det enda han kunde göra för att bevara någon form av självrespekt. Och genom hela dagen, vi umgås i sex timmar och jag fyller tretton A-fyror med hans funderingar, är det slående hur glad och avslappnad han verkar vara. Ändå är han en man som håller distans till omgivningen, det finns en mur omkring honom. Efter åtta år på Hbl finns det till exempel ingen på Hbl:s kulturredaktion som han håller kontakt med. Han är ändå medveten om att fyra redaktörer vid Hbl - bland annat Staffan Bruun och fotografen Hans Paul - skrev ut sig ur journalistfacket som en protest mot hur facket och ledningen skötte fallet Widén.
    Han poängterar i alla fall att han är FRI, att stödet han fick via insändare och personlig kontakt värmde honom, och han upprepar vilket massivt stöd han fått, det var "allt från ledande kulturpersonligheter till vanligt folk" som tackade honom och önskade honom lycka till.

Boken ska inte bara handla om Husis utan består också av essäer om finlandssvensk mediestrategi, om tidningarnas framtid, om tiden på Tidningen Åland och Borgåbladet, liksom också av kommentarer om svenskans ställning i Helsingfors och Finland, som bekant ett kärt tema hos Widén. Dessutom innehåller boken ett urval av tidigare publicerade kolumner. Han tycker att någonting radikalt måste göras för att rädda svenskan i Helsingfors - som att starta en finlandssvensk gratistidning i stil med Metro - och han frågar sig hur det i längden går ihop att Helsingfors är ett finlandssvenskt centrum på ett institutionellt, men inte på ett praktiskt, plan.
    Själv har Widén alltid ansträngt sig för att inte höra till de "inre kretsarna", vilka de sedan kan tänkas vara.
    - Jag har medvetet undvikit att binda mig vid så kallade kotterier och jag har kämpat för att inte bli totalt omfamnad av det finlandssvenska etablissemanget.
    Och det är kanske just där som Widéns främsta egenskap ligger. Att han är en driven kulturnyhetsjournalist, men inte en ledartyp. Han säger själv att han tror på att redaktörerna på en kulturredaktion ska ha sin frihet, men funderar ändå på om han trots allt borde ha agerat mera som kulturchef. Att han har en stark journalistisk moral vet i alla fall alla - han struntar i vad diverse institutioner vill att han ska skriva.
    - Jag skrev till exempel i Borgåbladet redan på 1980-talet att fonderna måste rädda Ny Tid, något som var politiskt otänkbart då, i dag tycker de flesta att det finlandssvenska kapitalet ska stöda tidningen.
    - När jag ringde upp institutionerna från Borgåbladet blev de jätterädda, vilket jag tyckte var en trevlig reaktion. Men när någon ringer från Husis finns det en införståddhet, Husis är en del av det institutionella Svenskfinland, vilket kan kännas tryggt och bra. Men det är ett journalistiskt problem.

Men jag vill inte släppa ungdomen. Jag vill veta hur det kommer sig att den alltid dyker upp i hans texter. Om hur han lärde sig att älska litteraturen.
    I tonåren hoppade Widén av skolan, han säger att han sedan i några års tid ägnade sig åt att läsa och lyssna på musik. Omvärlden förundrade sig, men föräldrarna accepterade hans val, respekterade hans envishet. Under dessa år läste han "oerhört mycket, en stor del av världslitteraturen", men livet var ändå ingen dans på rosor, intygar Widén.
    - Jag var bekymrad och ångestdriven, jag bar all världens bördor på mina axlar.
    Och om Widén hittills skrattat, varit belevad, mörknar han nu. Han säger att han aldrig i världen skulle vilja uppleva tonåren på nytt, att han ibland förbluffas över att han överlevde. Det är när allting är så ohyggligt omvälvande som det blir så tungt, förklarar han.
    - Därför förstår jag på ett mentalt plan den fruktansvärda viljan att förstöra som tonåringar också i dag har … när det känns som om man skulle brista som människa.
    Han hade många vänner, men redan som tonåring ville han inte vara med i större gäng. Hellre umgicks han på tumanhand med sina kompisar, "vi satt tillsammans och förde samtal". Men han inflikar snabbt: "jag är inte på något sätt folkskygg, jag har suttit mycket på krog i mina dagar".
    Som inspirationskälla till hans personliga kolumner nämner Widén alltid Olof Lagercrantz, speciellt att Lagercrantz ständigt återkommer till sin barndom, och precis som Widén har Skansbacka har Lagercrantz en mosse som han ständigt blickar tillbaka på, eftersom hans pappa var chef för ett torvbolag.
    - Lagercrantz har präglat mig och lärt mig att barndomen är den viktigaste perioden i en människas liv. Jag försöker ofta återgå till barndomen och fundera på vad det var som gjorde att jag blev den jag blev.
    Andra inspirationskällor är Ivar Lo-Johansson, Gunnar Ekelöf, men den största förebilden är kanske ändå den åländska författaren Valdemar Nyman. "Den mest unika människa jag träffat", säger han.
    Och att det nu blir en bok om livet som journalist, det är egentligen ingen överraskning.
    - Redan när jag var tio år gammal planerade jag mina memoarer, säger Widén och verkar ganska road.
    Ungdomen var inte bara ångest. Han lyser upp när han berättar hur han som elvaåring reste till Stockholm ("min egentliga huvudstad") med mamma, hur de skulle köpa en kula i affären och hur försäljaren hurtigt sade: "jaha, här har vi en ny Uddebom". (Erik "Myggan" Uddebom var mästare i kulstötning och en av dåtidens svenska idrottshjältar.) Det gjorde ett oförglömligt intryck på lille Gustaf som senare blev åländsk juniormästare i kulstötning. Jag frågar om han inte kan demonstrera hur en ålänning stöter kula.
    - Hmm … äsch! Jag har ingen kula här, hos pappa i Mariehamn finns det en. Men jag vet nog hur man stöter fortfarande, försäkrar han.
    Kulan som finns hos pappa, den väger 4,1 kg och är - förstås - samma som han köpte i Stockholm för nästan 40 år sedan.
    Snart utkommer boken, men framtiden efter det ligger alldeles öppen. Blir det jobb på någon av Ålandstidningarna? försöker jag, men han vill inte ens kommentera frågan utan säger bara att det nog finns andra kanaler än Hbl i Svenskfinland. Kommer vi att se Gustaf Widéns byline på Hbl:s sidor i framtiden?
    - Man har frågat mig, men jag tycker det är bättre att vänta tills boken har utkommit, säger han.
    Och så formas läpparna till ett svårtydbart litet leende.