Ju mer vi är tillsammans … - Lukas Moodysson

Lukas Moodysson sitter i en stol och skalar ett päron. Han följer vaksamt med hur skalet släpper sitt grepp om frukten, han grimaserar spänt, han gör sitt yttersta för att inte skära bort en onödig millimeter av köttet, kniven arbetar sig fram, han vet vad han vill, han vill få bort skalet utan att det går av en enda gång.
    Det är en hedervärd ambition.
    Sådant inger respekt.
    För hurdana personer skalar päron så? Innerst inne vet vi det alla. Det är människor som är nästan olidligt precisa, som har sinne för detaljer och som antagligen också lider av kronisk perfektionism. När operationen är slutförd tittar denne Lukas upp, ser mot dörren och mot mig. Där utanför, utanför dörren i kabinettet i detta Malmöhotell, köar journalisterna som funderar på hur de ska disponera de trettio minuter som tilldelats dem. En och en halv månads väntande har belönat mig med storkovan: tio minuter bonustid. - Det räcker väl bra? väste den tjugoårige assistenten Rasmus när han ledde mig in i rummet.
    Jag har funderat länge på min öppningsfråga, den som ska få Moodysson att förstå att Hbl, Svenskfinland och jag är något extra hårt. Så jag drämmer nästan omedelbart till med det brutalt avväpnande … "Hur går det?"
    - Åååå, jaaa, det går ganska bra faktiskt, svarar han och låtsas vara helt oberörd.
    Insatsen ökar, tempot stiger. Jag kontrar: Hur är det då med mediedrevet, alla vi som står i kö för att få snacka med dig, visst måste det kännas märkligt. Tänk på hur ditt liv har förändrats på bara några år!
    - Njaa, det passar mig bra. Jag har alltid haft känslan av att jag har mycket att säga, förklarar Moodysson och ger ifrån sig något som liknar ett ironiskt skratt.
    Han bara fortsätter, å nej, han stjäl initiativet! Han säger att framgång eller kändisskap inte förändrar någonting. Att man har samma problem ändå. Att det viktigaste som hänt honom är hans barn, det näst viktigaste är att han träffade sin fru …
    - Och först på tredje plats kommer att jag gjorde Fucking Åmål.

Allt hänger på detaljerna
Efter det har mycket skett. Tillsammans med Peter Birro skrev han manuset till den hyllade tv-serien Det nya landet (som FST visade i höstas) och nästa vecka har hans senaste film, Tillsammans, Finlandspremiär. Men redan som 17-åring gav han ut en diktsamling och han har också skrivit noveller och gjort flera kortfilmer.
    Varenda en som ser Tillsammans inser snabbt att mannen bakom filmen är en minutiös päronskalare. Året är 1975 och allting som flimrar förbi i bohemkollektivet Tillsammans, varenda plansch, varje prydnadsföremål och varje mjölkförpackning, hänger intimt samman med just den tiden. Att varenda detalj ska vara autentisk är oerhört viktigt har Moodysson upprepade gånger påpekat i intervjuer.
    Idén att värma upp besynnerliga ord som idealism, politik och kollektiv fick 31-årige Moodysson på en utställning han såg i Göteborg. Den hette Hjärtat sitter till vänster och visade svensk konst från 1960- och 70-talen. Utställningen förvånade honom, han hade väntat sig mera propagandakonst, istället såg han en kombination av politik, humor och ett personligt grepp som en kontrast till nutidskonsten som han betecknar som "bara mycket äckel, provokationer och teoretiska installationer".
    - Jag blev otroligt tagen av utställningen och den gav mig en helt ny bild av 1970-talet. Jag började fundera på vad själv jag kunde göra med den här tidsperioden. En mera abstrakt orsak var att jag på något sätt ville upptäcka min barndom och tidsandan som rådde då, även om jag inte själv har vuxit upp i ett kollektiv. Via filmen såg jag också personligen en väg att komma in i ett gemenskapssammanhang, jag ville gå från ett individualistiskt synsätt till något mera kollektivistiskt.
    Han säger att han är intresserad av att flytta in i ett kollektiv med hela sin familj, och tycker så där i allmänhet att människor borde umgås mera och utsätta sig för kollektiva sammanhang. Men frun tänder inte på idén om ett kollektiv, så det blir antagligen ingenting av den saken.

Veganrörelsen gör samma misstag
Moodysson ser också filmen som ett undersökande projekt, han vill veta vad som var bra och vad som var dåligt med vänstern på den tiden. Varför dog den, vad gick fel? Han har en standardiserad förklaring som han älskar: Det handlade om att de radikala vänstergrupperingarna stängde in sig själva och kastade ut alla andra, ja, för att uttrycka det enkelt: de uteslöt alla som lyssnade på Abba. Det är förstås därför Abbas S.O.S. ljuder både i början och slutet av Tillsammans. Det handlar om medveten symbolik: Så borde också kollektiven på 70-talet ha gjort.
    - Det är förresten samma fel som den militanta veganrörelsen gör i dag. Jag är själv övertygad vegetarian men det räcker liksom inte till för vissa veganer. Man vill utesluta alla som inte är lika radikala som man själv och där begår man ett stort misstag. Det gäller att acceptera att det finns en viss dubbelmoral i samhället, att också jag som vegetarian ibland blir sugen på en korv. Eller … jag är en ganska övertygad feminist men bland dagens finkulturella grupperingar finns en moralism som säger att till exempel Claudia Schiffer i Hennes & Mauritz reklam ser ut som plast, men ärligt talat tycker jag att hon är jättesnygg. Men så får man bara inte säga. Samtidigt som jag säger så vill jag också att man undersöker vad en sådan rollmodell har för samhälleliga konsekvenser, det är klart att jag inte vill uppmuntra unga tjejer att banta och skaffa sig silikonbröst. Men man måste få lyssna på Abba och man måste få tycka att Claudia Shiffer är snygg.
    - Filmens vision är just därför att om en sluten grupp - som driver en sak som jag för övrigt sympatiserar med - öppnar upp sig kan framtiden vara strålande.
    Tillsammans är en hejdlöst underhållande och ironisk men framför allt kärleksfull hyllning till den svenska 70-talsvänstern. Det är fri sex och Che Guevara, kikärter och Pinochet. Men likheterna med skildringen av homo- och heterokärlek i Fucking Åmål är många.Det underliggande temat är det samma, det är vilsna människor som söker sin plats i livet och som får styrka av varandra, ofta genom överraskande konstellationer. Också de onda eller elaka förvandlas i filmerna och de flesta får upprättelse i slutet. Det är lyckliga slut, och så vill Moodysson också ha det.
    - Jag tror på godheten hos människor. Jag tycker om de karaktärer som finns i mina filmer, även om jag ofta uttrycker det med humor eller ironi. Jag tycker att man får vara hur elak som helst när man gör film bara man gör det på ett kärleksfullt sätt.
    Jag inflikar att ett stående skämt i Finland är det där om folkhemmet, om att alla ska ta hand om varandra, att rikssvenskar är lite sockersöta och att slutet på Tillsammans på sätt och vis bekräftar den saken. Det är en replik som går hem.
    - Sockersöta …? Hi hi … Det var roligt att höra, tycker ni faktiskt så … det var ju jävla bra det där … "sockersöta"?…hi hi …
    Sen fnittrar han tills han avbryts av ytterligare en hostattack. Han är ordentligt förkyld.

Självironi hjälper
I Sverige hade Tillsammans premiär i augusti och den har allmänt taget blivit både en stor kritiker- och publikframgång. Moodysson nästan spricker av stolthet när han berättar om den entusiastiska recension tidningen Proletären publicerade. Och i Svenska Dagbladet utbrast Jeanette Gentele "Exakt så var det!". Men hur har andra som var med när det begav sig tagit emot filmen?
    - Folk som jag möter på stan tar tag i mig och säger "jag bodde i kollektiv på 70-talet, det var precis så där". Andra, till exempel konstkritiker, är missnöjda och säger "det här är bara en komedi, vi var inte alls så där naiva och fåniga".
    - Visserligen talar jag i egen sak men det verkar som om de som tycker att filmen stämmer är de som har humor, medan de som tycker att filmen inte stämmer känns lite mera humorlösa och bittra.
    Medan han gjorde filmen kom Moodysson att fundera mycket på samtiden som kontrast till 70-talet, och det har fått honom övertygad om att en moralisk och etisk dimension är på väg tillbaka.
    - Det finns visserligen en samhällsdiskussion, men den handlar om en fråga i taget, men jag tror - jag hoppas - att det kommer att leda till att folk tar mera ställning till helheter i framtiden. Personligen blir jag mer och mer politisk för varje dag. Jag har börjat se att det finns en politisk agenda bakom allt som sker. Det är lätt att säga att vissa saker inte är ideologiska eller politiska, men det finns förstås en ideologi bakom globalisering, bakom hur Hollywood framställer människor, bakom det utökade tv-utbudet och bakom faktumet att klyftorna ökar i Sverige. Och snart kommer det att uppstå motkrafter mot denna dolda ideologi
    Tillsammans visade att framgången med Fucking Åmål knappast var en tillfällighet och att konkurrerande regissörkollegan Kjell Sundvall (bland annat Jägarna) knappast träffade rätt då han i ett känt uttalande betecknade Fucking Åmål som "Art by accident". Nyligen valde en svensk branschtidskrift Moodysson till den näst mäktigaste personen i den svenska filmvärlden (topplaceringen är ju upptagen: Ingmar Bergman) och han är aktuell för flera nomineringar i Guldbaggegalan i början av februari som i år domineras av unga talanger. År 2000 var ett suveränt år för svensk film och många anser att det är Moodysson som banat väg för den nya generationen. Själv har han gärna spätt på och kallat sig en "Messias för svensk film", men nu försäkrar han att det inte var sååå allvarligt menat.
    - Fucking Åmål kom ut just då svensk film befann sig i en svacka. Alla frågade när det ska börja hända någonting. Det var då jag skämtade och sa att Messias, alltså jag, har anlänt.
    Moodyssons styrka ligger i dialogerna. De har en autenticitet som få kan uppnå, de andas realism, det ack så eftertraktade "riktiga livet".
    - Visst, jag är väldigt intresserad av hur människor pratar och vad de pratar om. När jag söker min berättelse börjar jag alltid med att skriva ner vad mina rollpersoner tänker på och vad de pratar om.
    Produktionsbolagets representant Rasmus öppnar dörren och försöker se bister ut. Tiden börjar ta slut. Men det är just nu vi kommer in på det väsentliga. Alla vet att Moodysson är fascinerad av människor som kräks.
    - Ja, faktum är att jag just nu håller på att skriva en ny spyscen till nästa projekt. Kanske det kunde bli mitt varumärke, att det alltid ska finnas en person som kräks i mina filmer? Första gången var det däremot inte så lätt, vi visste inte hur vi skulle göra för att få det att se äkta ut.
    Filmgänget började blanda ihop olika ingredienser och kom fram till att en blandning gjord på aprikoskräm, saft och havregryn såg ganska autentisk ut.
    - Och det smakade ju alldeles okej också, säger Lukas.
    Rasmus står i dörren igen. NU ÄR tiden slut.
    Sista anteckningen i blocket: "Lukas fnittrar".