Schackiii … det blir show! - Stefan Randström

Hur känns det för en skådis att kyssa sin motspelare?
    Har Janina Frostell för stor rumpa?
    Vilken kändis har någon gång kallat Bettina Sågbom för "bitch"?
    Ja, se där några av frågeställningarna som FST:s nya pratshow Randström & Co betade av under hösten 2001.
    Fjantigt? Möjligen.
    Medvetet annorlunda? Definitivt.

En säsong, fjorton avsnitt, är förbi, och en säsong återstår. Efter en kort julpaus återkommer Randström & Co i rutan på lördag (digi) och måndag (TV1). Programledarna Stefan Randström och Bettina Sågbom har i alla fall i ett avseende inte gjort någon besviken: det talas om deras program.
    Men att vända på steken och få en intervju med intervjuaren Randström är ingen självklarhet, han är på defensiven, nästan misstänksam, och har en hel massa frågor att ställa innan han accepterar inviten. Och när vi träffas är det inte precis den vilda showmannen från Randström & Co som knackar på dörren. Nej, detta är seriösa och jodå, sympatiska, men också ambivalenta Randström som i ena sekunden lätt sarkastiskt kallar kritiken mot programmet för en typisk reaktion från "unga Hesaintellektuella" bara för att i nästa ögonblick prestera en självkritisk svada som få är kapabla till: "Intervjun med Janina Frostell var det sämsta jag någonsin gjort" kan det låta. Men kasten är tvära, för plötsligt försvarar han stolt sitt tilltag att tvinga Frostell att visa upp baken för publiken där frågeställningen var om rumpan är för stor eller inte.
    - Janina gör pengar på sin kropp, hon håller nog för det här, säger han bestämt. Att hela grejen möjligen var fånig eller pinsam verkar han inte alls bekymra sig för.
    38-årige Stefan Randström är en välbekant journalist med en brokig meritlista. Året på Studentbladet gav honom Publicistpriset 1987, han basade för det kontroversiella men uppskattade debattprogrammet Talking Heads i början av 1990-talet och belönades med Statens informationspris 1995. Han fick svenska enhetens pris för bästa teveprogram både 1992 och 1994, han gjorde den prisbelönta och suveräna tevedokumentären "Naken i New York" år 2000, och för närvarande producerar han dokumentärer för Kanadas public service-bolag CBC (tillsammans med sin kanadensiska fru Karen MacKenna) och sist men inte minst är det han som blev Hangös - hemstadens - officiella sjusovare sommaren 2000.
    Men Stefan Randström är också mannen som tycks reta gallfeber på en och annan. Den mer eller mindre självupplevda och patosfyllda romanen Skuld och manuset till Svenskis musikal Hype väckte motstridiga känslor, liksom också Kanadakolumnerna i Hufvudstadsbladet och pappakolumnerna i Ny Tid. Och när han nu iklätt sig en helt ny roll, showmannen, får många tevechipsen i halsen.
    - Det beror på att det är en sida av mig som ni inte sett tidigare. Själv tror jag att jag är mera showman än journalist.
    Så när han steppar omkring på studiogolvet och ropar "schackiiiii" och gång på gång vänder sig mot studiopubliken och utbrister "Mina damer och herrar!" är allt som det ska. Han njuter av sina varierande offentliga roller, för som han själv säger är såväl den seriösa journalisten som showmannen Randström blott yrkesroller, inte den riktiga Stefan Randström.
    - Jag har hört att de kallar mig för Pastor Randström i korridorerna på Rundradion, alla tror att jag har kommit tillbaka för att göra ett program där jag försöker påverka folk. Men så är det inte. Pastor Randström är på semester. Nu gör jag ett underhållningsprogram och det har människor svårt att inse.
    Men också redaktionen som består av sex personer har under hela hösten kämpat med den grundläggande frågan: Ett hurdant program ska vi egentligen göra? Är det en klassisk pratshow där det mesta byggs upp kring programvärdarnas karaktärer, är det ett seriöst debattprogram, är det ren och skär underhållning eller är det möjligtvis någonting annat?
    Ja, någon skulle kunna säga att gammal god finlandssvensk oproffsighet, detta att man vill allt och inget, gett sig till känna igen.
    Randström medger att programmets koncept ibland är svårt att definiera eftersom det finns minst fyra starka viljor inom redaktionen (projektledarens, regissörens och de två programledarnas). Fyra viljor leder till fyra olika visioner … och då börjar det ren bli råddigt.
    Kjell Ekholm är chef för Fiktionen på FST, det var hans idé att bolaget skulle göra en pratshow. Han håller med om att formatet var problematiskt speciellt i början. Därför har hans viktigaste råd till redaktionen under hösten varit att de måste renodla konceptet. Men sånt tar tid, påpekar han.
    - De flesta talkshower håller på i två säsonger innan konceptet börjar vara klart. Vi hade gärna gjort åtminstone några pilotprogram, men på grund av tids- och penningbrist var det omöjligt.
    Vissa huvudprinciper fanns i alla fall innan programmet började sändas ut: Målgruppen skulle vara 30-40-åringar, det skulle vara fräckt och roligt, man ville berätta saker som berör tittarna och det skulle vara en blandning av lätta och tunga ämnen fördelade i tre block. Det centrala slagordet är i Kjell Ekholms formulering "att ta ut tittarna på nya känslomarker".
    Visst låter det fint, men konsekvensen av tidspressen blev igen, vilket alla involverade öppet medger, bland annat ett katastrofalt första avsnitt, "utan huvud eller fötter" för att använda Randströms egna ord. Sedan följde flera avsnitt med en salig blandning av spex och allvar, Afghanistan kontra stor rumpa, utlämnande och personliga djupintervjuer om knarkmissbruk och barnlöshet mixade med spexande på Stockholms gator, och en humor som till exempel byggde på att Randström dök upp i kavaj och kalsonger (parodi på Full Monty) i studion, och så där, och sedan fick FST:s tittarservice motta en del, men inte speciellt många, negativa omdömen (typ "vad är det för pajaser i teverutan?") plus att två Hbl-kolumnister dömde ut programmet totalt. Tidigare hade Peter Lüttge i Radio Extrem dessutom dömt ut Randström för hans tidigare produktioner - men i övrigt har programmet bemötts med tystnad i spalterna och i etern.
    Är bilden alltså entydig? Handlar det om ett hastverk som bara känns pinsamt?
    Nej, så svartvitt är det förstås inte. Till exempel Katso publicerade ett stort uppslaget reportage där programmet prisades för dess förmåga att få kändisar att säga nya saker och där Randström titulerades "kolmikielinen mediaguru".
    Randström påpekar, liksom projektledaren Titte Törnroth och chefen Kjell Ekholm, att den allmänna tittarresponsen trots allt varit övervägande positiv och berömmande. Ekholm uppskattar att redaktionen får omkring 50 e-brev varje vecka och att ungefär 40 av dem är positiva. Enligt honom är det något i Randströms personlighet som gör att man antingen tycker att han är toppen eller fullständigt botten. Dessutom tror han att kritiken också beror på ovanan hos FST:s tittare: vi är inte vana vid fräcka och överraskande pratshower. Randström är själv övertygad om att det bara är en viss grupp som är missnöjd.
    - Min tro är att kritiken är begränsad till ett visst segment, till den välutbildade, urbana ungdomen i 30-årsåldern. Den störs av min lantlighet, av programmets ytlighet och av vår humor. Men till dem kan jag bara säga att vi fullföljer vårt uppdrag, förklarar Randström.
    Sågboms och Randströms idé om att nästan alltid bjuda gästerna på en överraskning har varit svårsmält för en del. Linda Lampenius uppmanades visa sina nakenbilder i Playboy för kameran, Irina Björklund skulle sjunga Vårt land solo trots ett uttryckligt nej i förväg, journalisten Jeanette Björkqvist som gått ut med att hon inte vill ha barn fick plötsligt en gråtande baby placerad i famnen, den förbluffade musikern Aki Sirkesalo fick på kort varsel uppföra sin hitlåt (översatt av redaktionen) på svenska, och nåja, det låter kanske oskyldigt i jämförelse med stora världen men ändå har många skruvat på sig i soffan och undrat om man inte kunde göra något annat av intervjuerna istället.
    - Ni tar oss på för stort allvar. Detta är ju underhållning, vi ska inte vara så förnäma! Personligen tror jag att det gör Svenskfinland gott och jag tycker gästerna kan bjuda på sig själva på det här sättet, säger Randström.
    Ett typiskt koncept både i Finland och ute i världen är att skapa stjärnor, varumärken, av pratshowvärdar. I Randström & Co bidrar redaktörerna själva, möjligen oavsiktligt, till trenden genom att de ofta inleder intervjuerna med personliga anekdoter av varierande allmänt intresse. Nu säger Randström att han försöker komma bort från den metoden och han intygar att det är gästerna och inte programvärdarna som ska vara i huvudrollen. Men redan programmets namn Randström & Co antyder ju något annat …
    - I början tyckte jag att namnvalet var olyckligt, till exempel "Sågbom & Randström" hade varit bättre, men vi kunde inte påverka beslutet. Om de vill skapa stjärnor av oss blir de i alla fall besvikna, vi är inte sådana.
    Har kritiken då lett till några förändringar? Frågan ställer till med en lång och absurd tystnad … tills Randström slutligen kan klämma fram två saker som förändrats som en följd av respons utifrån: belysningen har blivit bättre i studion och han ska försöka svära mindre.
    Öh, den listan var inte speciellt lång, men under pratstunden kommer det hur som helst fram ett otal förändringar som redan skett eller snart sker. Förändringar som många i hemmasoffan redan länge gått och väntat på. Randström ska försöka engagera tevepubliken mer och inte bara flirta med studiopubliken, han ska inte längre sitta bland publiken och hojta och i värsta fall avbryta Sågbom, de regelbundna inslagen Blåvita lögner och om ordinära människors liv har fallit bort, Randström vill vara mera närvarande i intervjuerna, husbandet ska få en större roll … och så vidare. Men en sak ska i alla fall inte förändras: Show ska det bli också under våren.
    - Det här är inte ett politiskt projekt, vi försöker inte förbättra världen och inte heller göra någon illa. Det handlar bara om en liten stund lätt underhållning på måndag kväll.

Fotnot: Läs också en intervju med Stefan Randström i Vapaa Sana (en finskspråkig veckotidning för Nordamerika).